Refugees. Som i "flyktingar". Men inte som i att fly sitt land och inte kunna återvända på grund av förföljelse.

I stället handlar det bland annat om de eviga frågorna om konstens innebörd och mening uttryckta i ord som "vad håller vi på med?". Eller som i "vad är konst?" och "vad är konstens funktion?". Om att som konstnär alltid både ifrågasätta och själv bli ifrågasatt.

Det är några av tankarna bakom varför de fyra japanska samtidskonstnärerna Takako Takeuchi, Tsuyoshi Tominaga, Kazuhiro Koga och Kumpei Miyata väljer att kalla sin utställning på Konsthallen i Luleå för just Refugees.

Artikelbild

| Här är ett av de japanska verk som visas upp konsthallen i Kalix.

-  Tyvärr är det svårt att leva helt på sin konst i Japan och ibland upplever vi det som om vi inte betyder något i samhället, säger konstnären Kazuhiro Koga, på gång att "vika" ihop stora geometriska figurer för en hängande skulptur i Konsthallens tak.

Hittills okänt material
Tankarna leder till origami, den traditionella japanska konsten att vika papper, men materialet Kazuhiro Koga använder har han hittat i den nutida förpackningsindustrin. Hittills är det helt okänt i Sverige.

Han, liksom de andra japanska konstnärerna, kommer från miljonstaden Fukuoka. Därifrån kommer också konstprofessorn Mamoru Abe som deltog i en av Luleås sommarbiennaler. Där fick han idén om att sammanföra några av sina bästa elever med några av de konstnärer han mötte i Luleå.

En sommardag för drygt ett år sedan anlände därför konstnärerna Anja Persson, Erik Holmstedt, Juan Carlos Segovia, Pilar de Burgos och Ricky Sandberg till Fukuoka för en utställning. Nu är det dags för de japanska kollegorna att ställa ut i Luleå.

Artikelbild

-  Det är en helt fantastisk möjlighet för oss, säger Kazuhiro Koga som tillsammans med de övriga också ska passa på att besöka gruvan i Kiruna, ishotellet i Jukkasjärvi och trähotellet i Harads under den dryga vecka de stannar i Norrbotten.

Stor värld
På ett sätt kan världen naturligtvis betraktas som mycket liten. På ett annat som ofattbar stor. Kring dessa storheter bygger konstnären Kumpei Miyata sitt verk i Konsthallen i form av två videoinstallationer och en karta.

Kartan visar vägen som löper mellan Fukuoka och Luleå med hjälp av ett gult streck. Därmed visar den samma sträcka som Miyata just tillryggalagt för att komma till Norrbotten. Han flög nämligen inte som sina kollegor. I stället har han rest den långa vägen till lands och sjöss.

-  På ett sätt kan mitt verk framstå som kitschigt, men bakgrunden är djup och stark, säger Kumpei Miyata som funderat mycket kring frågan om huruvida världen verkligen är så liten och rund och vi människor så lika som texten i en av Japans mest kända barnsånger påstår.

Lång resa
Melodin liknar den om den lilla musen i Thorbjörn Egners Klas Klättermus, men texten är en annan. På Konsthallen kommer den att ackompanjera en av Kumpei Miyatas videor, filmade under hans långa resa till Luleå.

-  Självklart tror jag på tanken om fred och samhörighet. Däremot tror jag inte på tanken om den totala likheten oss människor emellan och jag frågar mig om världen verkligen är så liten som det sägs och som vi kan uppleva den hemma i vår bostad, där vi inte ens behöver gå ut ur rummet för att få all information vi kan önska oss bara genom internet, säger Kumpei Miyata.

Liknande tankegångar kan anas i Tsuyoshi Tominagas verk, även om uttrycket är ett helt annat. Han har tagit med sig jord från sin födelsestad, men också från sin nuvarande bostadsort Fukuoka. Jord som han blandat med halm och torkat i ramar till "bilder", olika till färg och mönster. Vid entrén till Kulturens hus installerar han också en ljudinstallation där kvällscikadorna, "Higurashis röster", ett omtyckt sommarljud i Japan, kommer att hälsa de frusna besökarna i vinter-Luleå.

En delikat kram
Även Takako Takeuchi har tagit med sig något från sitt hemland till Sverige.

Hon har utgått från ett ord, "musumbi" som betyder att knyta ihop, men som har många symboliska betydelser.

På Konsthallen bygger hon ett berg av ihopknutna tygremsor, och berättar därmed om den symboliska betydelse berget har i Japan.

Under vernissagen kommer hon också att låta besökarna tillverka "omusubi", en risrätt som formas som ett litet berg av händer som trycks hårt. Men också ett ord snarlikt "musumbi".

-  För mig är omusubi som en kram från det japanska folket, som är kända för att vara reserverade. Jag är alldeles för blyg för att kramas, men här vill jag ge svenskarna en delikat kram, säger takako Takeuchi.