Ruija är det finska namnet på Nordnorge och en gång i tiden, för omkring 150 år sedan, uttalade befolkningen i Tornedalen och Nordfinland detta namn med samma förhoppningsfulla klang i rösten som under samma tid hördes i Småland när det talades om Amerika.

Under en period av svält och utbredd fattigdom framstod den avlägsna och okända platsen i norr som det förlovade landet. Där hägrade ett bättre liv med gränslösa möjligheter. Åtminstone försörjning. Många utvandrade och till en början var de välkomna. Men efterhand blev de så många att de norska myndigheterna började se dem som ett hot.

Känns det igen? Jo, beskrivningen är förstås giltig även för dagens migranter som söker sig till exempelvis Sverige, och denna likhet är en av utgångspunkterna i utställningen Vägen till Ruija som i dag invigs på Norrbottens museum.

De flesta som vandrade upp till den norska finnmarkens yttersta öar var finsktalande men när de slog sig ner i Ruija blev de kväner - i Norge kallades samerna för finnar. Att det skulle röra sig om en homogen grupp och att det skulle finnas ett stort Kvänland i norr är den vanligaste missuppfattningen när kvänerna kommer på tal, berättar historikern Lars Elenius, som har forskat om minoritetsfolk på Nordkalotten och bidragit med sina kunskaper vid utformningen av utställningen. Att uppmärksamheten skulle kunna blåsa liv i den debatt som flammade upp på 1990-talet och som handlade om vilket minoritetsfolk som var först i regionen är inget han reflekterat över. Han står med armarna tillskruvade i en hård kringla på bröstet och fäster blicken vid en punkt i fjärran.

- Detta handlar om emigration. Inte om vem som kom först. Det är vardagslivet som ska återspeglas, säger han.

Utställningen kommer att vandra mellan olika museer och är främst riktad till skolungdomar, med tanken att de ska fundera på frågor kring identitet, etnicitet och språk. Det kvänska språket är en form av meänkieli som tagit intryck av norskan och i museets lokal finns skyltar där man får följa två uppnästa tolvåringar, tecknade i något slags mangastil, under deras resa till Ruija. På den sista skylten befinner vi oss i nutid där kvänernas ättlingar samtalar med en flicka från Somalia som tycker att utställningen handlar om hennes familj.