De turas om i berättarrollen och knyter löpande ihop varandras resonemang, rör sig i samma riktning, skiljs åt några ögonblick för att snart hitta samsyn igen.

Ordet samspelta blir nästan en underdrift, symbios ligger närmare till hands. Mellan konstnärerna finns en magnetism som går igen i arbetet: bilderna flirtar, småbråkar och kommenterar varandra.

- Det är femte gången vi ställer ut tillsammans och nu blandar vi även bilderna. Vi har en gemensam ateljé i Midsommarkransen. Jag har haft den sedan 1990 och 2004 flyttade Susanna in där. Vi märkte efter ett tag att vi påverkas mycket av varandra. Konst skapas av konst. Bilder skapar nya bilder. Vi snor vilt från varandra och tänker oss faktiskt att en dag kunna jobba i team, säger Leif Mattsson.

Artikelbild

| TYPISKT HENNE! Leif Mattsson berättar om verket Alla är vi födda och glömda, vilket han tycker säger mycket om Susanna Slöör som konstnär.

- Först var det lite obehagligt men så småningom kunde vi "go with the flow". När allt det andra upptar så mycket tid är det en oerhörd draghjälp att komma till ateljén och se att den inte bara stått och samlat damm. Stödet är ovärderligt, jag ser direkt vad Leif har jobbat med. Det stödet skulle jag aldrig ha i en egen ateljé. Vi behöver inte alltid säga något till varandra. Det uppstår en tyst kommunikation i ateljén, säger Susanna Slöör.

Offentligt svar
Sedan 2010 är hon ständig sekreterare i Konstakademien, en titel som hon tog över efter Olle Granath. Uppdraget är i sig ett heltidsarbete. Samtidigt driver paret nättidningen Omkonst, som de startade 2002. Leif Mattsson är redaktör men båda är aktiva kritiker i tidningen där så många som 1.400 artiklar om konst finns sökbara.

- Vi tyckte att konstkritiken var under all kritik. Vad vi såg var en bristande kunskap. Det var inte som i litteraturkritiken där det fortfarande är författare som skriver. När vi startade Omkonst fick vi ett enormt gensvar på direkten, säger Leif Mattsson.

Båda konstnärerna uppskattar kombinationen att skriva om konst och samtidigt utöva konstnärsyrket. Ord och bild ligger närmare varandra än man kan tro, menar Susanna Slöör. Och ett levande samtal om konsten skapar jordmån för utveckling.

- Samtalet är oerhört betydelsefullt. Det offentliga svaret på utställningen är viktigt för konstnären, säger hon.

Susanna Slöör och Leif Mattsson är närmast en institution i svenskt konstliv. Hur paret får dygnets timmar att räcka till är en gåta.

- Vi är lyhörda för att båda vill jobba med Omkonst och att båda vill fortsätta med sitt eget konstnärskap. Vi har ingen fritid men det bygger på en samsyn. Så måste det vara, säger Susanna Slöör.

Paret har i dag vernissage för utställningen Andetag i Konsthallen i Kulturens hus i Luleå. Den öppna arbetsprocessen, som även omfamnar impulser från resor, människor, litteratur, filosofi och idéhistoria, avspeglas i utställningen.

Födda och glömda
Leif Mattsson väljer ut ett verk av Susanna Slöör som han särskilt tycker säger något om hennes konstnärskap. Valet faller på en stor oljeduk med titeln Alla är vi födda och glömda.

- Den går tillbaka till Susanna för fem-sex år sedan. Här har vi ett, två, tre barnsansikten. Influensen är ett barn som kom in i vår släkt. Man ser det här barnansiktet i andra bilder också. De är som små oskyldiga änglar som ibland inte alls är särskilt oskyldiga. Här finns även ett porträtt av Susanna pappa som gick bort 2009. Susanna bearbetade sorgen. Och här, mitt i alltihopa, har hon oerhört starka färger i sjok som trycker på och drar ned, säger Leif Mattsson.

Medan Leif Mattsson pratar om hennes arbete väljer Susanna Slöör bland hans verk.

Utställningens nav
Hon avstår från att peka ut en specifik bild utan berättar om en serie teckningar som ligger utspridda på golvet. De komiska, busiga, sorgsna och ibland motorburna figurerna utgör navet i utställningen, vilket känns logiskt när man ställer dem mot resten av bilderna. Teckningarna kan nästan läsas som skisser för målningarna. Formerna går igen eller byter skepnad.

- Vi tillbringade en semestervecka i en ateljé som vi hyrde i Bohuslän. Vi läste mycket och tecknade, då föddes berättandet och innehållet. Leif blev förlöst kan man säga. Han återvände till något han hade påbörjat under tidigt 1970-tal. Han började läsa Edgar Allan Poe och är så lättpåverkad, det går in i drömmarna. Det blir nödvändigt för honom att ta hand om all litteratur. Det här tecknandet fungerar som en motor för oss båda. Jag kan svara på Leifs tilltal, säger Susanna Slöör.