På olika platser i Vuollerim och Jokkmokk reser sig de övriga pampiga pelarna mot himlen. På olika språk finns inledningsartikeln i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, texter ur barnkonventionen, ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter, religionsfrihet, och nu alltså yttrande- och åsiktsfrihet. Som det ser ut just nu är obelisken i Murjek den sista i projektet, och för Eva Stina Sandling själv är den kanske den viktigaste.

- Det är kanske för att jag jobbar som kulturarbetare och vet hur viktigt det är att få uttrycka sig. Egentligen vill jag inte sluta med de här obeliskerna - det är ju 30 artiklar i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Mänskliga rättigheter
Sin första form tog Eva Stina Sandlings projekt för många år sedan, då hon upplevde att stämningen i Vuollerim förändrades till följd av att en då nybildad stiftelse hade etablerats i samhället. Eva Stina började fundera på vilken den grundläggande kärnan som håller ihop människor är och fann svaret i de mänskliga rättigheterna. Inspirerad av de gamla blåvita mötesplatspålarna som förr kantade landsvägarna, skapade hon så sitt obeliskprojekt. Att valet för den femte pålen föll på just Murjek förklarar hon med att det faktiskt är en speciell plats, med sin rallarhistoria och tågen som ännu dundrar förbi på stambanan.

Artikelbild

| Eva Stina Sandling.

- Här har många stora personer passerat, och till exempel Eyvind Johnson bodde bara ett stycke härifrån.

När den officiella invigningen av den femte obelisken så var förrättad och tal till yttrandefrihetens och övriga mänskliga rättigheters ära var avklarade, kröntes arrangemanget i Murjek med en premiär, nämligen Danspoolens föreställning Norrbotten. Danspoolen är ett projekt under Dans i Nord och med Norrbotten har dansarna Isabell Dahlin och Jenny Abdelkader skapat ett verk som ska förmedla deras egen bild av länet, men också den som kommit fram i en attitydundersökning där 800 människor sagt vad de tänker på när man säger Norrbotten, och vad som är bäst respektive sämst med länet. Kallt, vinter, fjäll, renar och skog, är ord som kommit till dem. Jantelag och jägarkultur. Lugn, gemenskap och tillit. Ljusa somrar. Och stillhet.

Olika språk
Som fond för dansen ligger inledningsvis inspelningar av gamla berättelser på några av Norrbottens olika språk. Och en händelse som ser ut som en tanke är att lulesamiska är det första som hörs när dansen börjar framför obelisken i Murjek.

Så dansar Isabell Dahlin och Jenny Abdelkader, den ena infödd den andra inflyttad, sitt Norrbotten till musik av Erling Fredriksson. Där finns något saktmodigt och tålmodigt arbetsamt, men också så småningom också något nyare, snabbare. När dansarna formerar sig i klassiska kroppsbyggarposer är det månne ett kaxigare Norrbotten som visar sina muskler. När dansarna med ord berättar om sina Norrbottensbetraktelser är det med en varm och skön glimt i ögat.

- Första gången jag var i Malmö ringde jag hem till mamma och frågade varför vi aldrig hade farit söderut på semester: Här har de träd med rosa blommor!

Och Jenny Abdelkader berättar om sin marockanska pappa som drömde om norr, men när han väl blev pensionär och faktiskt flyttade norrut, så varade vistelsen bara ett halvår. Det var helt enkelt för lugnt i Norrbotten.

Till sist undrar de, vända mot publiken, om det är någon som vill säga något om Norrbotten. Det blir tyst, tills någon säger:

- Vi är inte så spontana.