Kaos i kulissen heter Norrbottensteaterns stora vårsatsning, men pjäsen är mest känd under namnet Rampfeber. Verkar det rörigt? Jo. Den brittiske dramatikern Michael Frayns spring-i-dörrar-komedi från 1982, med originaltiteln Noises off, har rykte om sig att vara en av världens rörigaste pjäser.

Enkom genomläsning av manus ger pulstoppar som under en spinningklass, med skillnaden att farsen kräver större uthållighet. Den tar en helkväll i anspråk, avsevärt längre tid än ett genomsnittligt pass på motionscykel. Och den måste spelas som ett smatterband - bam-bam-bam - med den tajming och fysiska disciplin som är grundlagsskyddad i genren. Annars blir det pannkaka av alltihop.

Nå, vilken regissör tar sig an detta kamikazeuppdrag?

Artikelbild

| SLÅR AN TONEN. Mirja Burlin, i rollen som Vicki, och Joakim Gräns, som mäklaren Garry, sätter ribban för den fysiska komiken i Norrbottensteaterns Kaos i kulissen.

Här är det Frej Lindqvist som sätter upp Kaos i kulissen med en nio personer stark ensemble. I första akten utmärker sig Andreas Strindér, handlingens egen Frej Lindqvist. I rollen som regissör på gränsen till nervsammanbrott försöker han under några sista brinnande repetitionstimmar få styrsel på de lika trötta som förvirrade skådespelarna. Premiären av Sardiner och snedsprång, som skulle ha blivit både comeback och pensionsförsäkring för teaterdivan Karin (spelad av Karin Paulin), står obönhörligen för dörren.

Alla vet att det kommer att gå åt helvete.

Det spelar ingen roll hur mycket regissören knäpper med fingrarna för att driva upp tempot eller, som lägsta kravspecifikation, förmå skådespelarna att åtminstone säga sina repliker. Gänget har bara haft tre veckors repetitionstid, en nedslående konsekvens av det svindyra scenbygget.

Lyckligtvis har den verklige regissören, Frej Lindqvist, haft mer tid än så på sig att lägga pusslet. Mona Knutsdotters scenografi, borgerlig vardagsrumsmiljö snillrikt byggd på vridscen, har säkert tarvat sin budget men inte som i pjäsen på bekostnad av repetitionsarbetet.

Artikelbild

| TEATERDIVA. Karin Paulin spelar skådespelaren Karin som hoppas att rollen i farsen Sardiner och snedsprång, pjäsen i pjäsen, ska bli hennes comeback.

Den som gillar fars kommer inte att bli besviken. Även teaterintresserade som regelmässigt sorterar bort det som Frej Lindqvist i programbladet kallar "skrattet för skrattets egen skull", vanligen privatteatrarnas gebit, kan med fördel utsätta sig för denna galenskap. Inte för att skämten är särskilt roliga, nivån är vad den är, utan för att det situationskomiska hantverket är gott.

Genom strikt koreograferade scenerier skildras total förvirring utan att det blir kaosartat i bemärkelsen obegripligt. Tekniskt mest utmanande är andra akten, jisses vilken intensitet, vilket kanske är förklaringen till energitappet i den tredje.

Tillfällena när rytmen skulle kunna gå om intet är många. Sardiner, lakan, kläder, spritflaskor, brandyxor och blommor bollas runt i flygande fläng. En dålig dag för skådespelarna kan tippa hela rasket i diket, ett faktum som i bästa fall upprätthåller nerven spelperioden ut.

Standarden för den fysiska komiken sätts av Mirja Burlin och Joakim Gräns, det är svårt att föreställa sig uppsättningen utan denna vanvettigt roliga duo. Att en av dem ska komma att stå för föreställningens mest halsbrytande inslag synes givet från start. När den gänglige Joakim Gräns handlöst ramlar utför trappan drar han gränsen mellan pajigt och professionellt.