Tio mottagare av det ryska Debutpriset och en romanförfattare som lyser av klassisk strålglans. Den nya ryska litteraturen har en angelägenhet som gör inhemska experimentbubblor just så bubbliga som de är. Antologin Cirkelns kvadratur och romanen Brevboken av Michail Sjisjkin visar framtiden prosa.

Novellerna räcker över hela riket i sina motiv och lämnar sina vittnesbörd både om nu och då, som exempelvis Dmitrij Birjukovs Snö-Gorkij där Stalin inte vilar intill Kreml och Gorkij just mördats av en troskistisk konspiration. Eller Olga Onojkos Huset på andra sidan ödetomten där utopin är paradisisk och hägrar med en kraft som inte står drömmen om Sovjetunionen efter.

Några noveller är mer väntade i sina motiv, exempelvis Till Tjetjenien, till Tjetjenien! av Sergej Sjargunov där vi får möta hela den brutalitet som lever kvar efter krigets ännu större brutalitet. Det tycks som att alla berättelser bara väntar på sina vittnesmål om övergrepp och tortyr. Allt ligger mycket nära verkligheten som krigsrapport, men kanske är det så att fiktionen ibland inte fyller någon funktion.

Artikelbild

Novellerna kastar mellan stilar och motiv, det fantastiska samsas med det dokumentära, men det berättande drivet är kolossalt. En lugnare rytm möter man hos Michail Sjisjkin, av många ansedd som en av Rysslands främsta samtidsförfattare.

Den nu översatta Brevbok sysslar inte med några litterära fantasmer. Det är en ganska konventionellt uppbyggd berättelse mellan två förälskade unga, Sasjka och Volodenka. Den börjar med mjukt längtansfull kärleksbrev, de två är skilda åt, han ligger ute i krig i Kina, hon är kvar hemma och de minns. Scener av förklaringsljus och förtjusning, minnen av hud, repliker, små kärlekshändelser.

Så småningom märker man att något skevar, det skevar i tiden eftersom Boxarupproret i Kina ägde rum under 1800-talets sista år, men i henne brev verkar det vara en mycket senare tid. Och stämningen förändras också, blir mer upptagen av krigets fasansfulla övergrepp, massdödandet. Allt detta dominerar i hans brev och i hennes växer tvärtom livet och generationerna, tiden tycks mer utsträckt där hemma, men de åldras bägge.

Det blir mer och mer uppenbart att de inte läser varandras brev, utbytet är en hoppfull monolog, inte en ömsesidighet. Det är fantasierna om någonting som kunnat bli, fast allt blev helt annorlunda. De åldras bägge, tiden har ingen betydelse, de har ingen kontakt längre, men allt det här hade kunnat ske, därför att liv och kärlek har mer generell mening, kanske rent av universell.

Artikelbild

Det är lätt att känna och höra referenserna till klassisk rysk litteratur i Sjisjkins bok, stämningar och nästan scener från Krig och Fred, från Tjechjovs kärleksdialoger, ja kanske även från Dostojevskij och Gogol, psykologin och brokigheten. Och så språket, aningen gammeldags och pastischartat, vackert översatt så att det sirligt utbroderade och intagande inte går förlorat. Men mest fäster jag mig vid den ryska och djupa livskänslan av kärlek, katastrof, helighet och vardag. Känslornas djupa epik, livets storvågor.

Två imaginära liv, två själar som aldrig fick bli ett, fast allt var tänkt just så. "Kroppar kan visst mötas, det finns inget tomrum mellan två själar. Och människor blir vad de alltid har varit - värme och ljus. Nu ger vi oss av. Tiden är inne."