– Ibland kan man undra om man i skolan bara bryr sig om att eleverna ska nå goda resultat, inte om hur de ska nå dem, säger Ulla Wiklund, som i dagarna kommer ut med boken Föra tanken vidare (Lärarförbundets förlag).

Flera av de goda exemplen i boken har hon hittat i Luleå – på Svedjeskolan på Hertsön och hos läraren Annica Brosäter på Örnässkolan.

Ulla Wiklund är utvecklingskonsult med inriktning på skolutveckling, pedagogik, estetik och språkutveckling. Efter att har arbetat som lärare inom grundskolan, forskare på Kungliga Musikhögskolan och senare som undervisningsråd på både Skolverket och Myndigheten för skolutveckling driver hon nu sin egen firma som så kallad entreprenör.

Artikelbild

| VÄLKÄND SKOLUTVECKLARE. Ulla Wiklund har lång erfarenhet som skolutvecklare med flera böcker bakom sig. Nu har hon skrivit en handbok för lärare och andra intresserade.

Föra tanken vidare handlar om reflektionens betydelse för lärande och utveckling. I sin bok beskriver Ulla Wiklund mycket konkret olika metoder att använda som verktyg för att utveckla ett förhållningssätt i undervisningen som gör eleverna mer delaktiga samtidigt som lärarnas möjligheter att vara medvetna och reflekterande aktörer i utbildningen stärks.

Men boken vänder sig inte bara till lärare.

– Den kan också läsas av föräldrar och av alla som på olika sätt intresserar sig för lärandet och utvecklingens möjligheter, säger Ulla Wiklund.

Oanade möjligheter

Den som förväntar sig en tråkig metodikbok tar miste. ”Föra tanken vidare” är så mycket mer – där förs intressanta resonemang om kunskap och lärande, om forskning och historia, förstenade arbetssätt och oanade möjligheter.

Som en röd tråd löper de praktiska exemplen där Ulla Wiklund och hennes skrivarkollega, journalisten Annika Claesdotter, följer med in i klassrummen, fångar skeenden och låter lärare och barn komma till tals.

Gemensamt för alla de som delar med sig av sina erfarenheter av att förändra och utveckla sitt arbetssätt är en slags prövande hållning. Alla talar de om sina insikter som processer där en tanke leder vidare till en annan i långa kedjor och där den medvetna reflektionen tillsammans med elever och kollegor blir stödet som gör det möjligt att fortsätta.

– Jag skulle inte jobba med det jag gör om jag inte vore ute efter att förändra världen. Skolan är så viktig för alla, vi lägger ner enormt mycket tid och pengar på våra skolor. Vi forskar på inlärning, vet ganska mycket om hur det går till. Ändå är okunskapen om hur vi ska lära ut saker stor, säger Ulla Wiklund, som ger många exempel i sin bok.

Eleven Pippi

Enklast är det kanske att börja med Pippi Långstrump. 1945 skriver Astrid Lindgren om när Pippi går till skolan, med rätten till jullov i sikte. Hon kliver in i klassrummet där fröken sitter i sin kateder. Fröken ställer frågorna och barnen svarar lydigt efter att först ha räckt upp sina händer. ”Men varför frågar du när du redan vet svaret”, undrar Pippi Långstrump förvånat och ifrågasätter därmed hela situationen.

Bilden må vara lite skruvad, men det händer att Ulla Wiklund ibland frågar sig hur mycket som har ändrats i skolan sedan Pippis tid.

– Ofta leker man skola i klassrum över hela landet. Att leka skola innebär att föra vidare en undervisningstradition utan koppling till reflektion och forskning om hur lärandet går till. Lärare gör som lärare alltid gjort, redan i förskoleklasserna lär sig barnen att räcka upp handen när de ska säga något. I själva verket är det ju så att när en lärare ställer en fråga är det viktigt att alla elever i klassen får tid att tänka efter och svara. Om någon eller några elever svarar, så blir de representanter för de elever som kan svara medan andra blir såna som aldrig räcker upp handen, säger Ulla Wiklund.

Dyrbar tid

Handuppräckning tar dyrbar tid av varje lektion, anser Ulla Wiklund, och om nu läroplanen ska ansvara för att varje elev ska kunna använda det svenska språket på ett rikt och nyanserat sätt är det viktigt att alla får komma till tals.

– Det är eleverna som behöver lära sig mest i skolan. Om läraren är den som talar mest i klassrummet, så är det läraren som lär sig mest. För det är den som talar, som gestaltar sitt lärande, som lär sig mest – det vet vi genom all forskning, säger Ulla Wiklund.

Bokens många praktiska och erfarenhetsmässiga exempel ger inte stöd för teorin att avskaffandet av vad Ulla Wiklund kallar ”räcka–upp–handen–leken” skulle skapa kaos i klassrummen. Tvärtom. Genom att tillåta samtal och reflektion som en medveten del av undervisningen inkluderas alla, något som i sin tur skapar ett viktigt lugn i klasserna.

– I en lärande skola är det svårt att vara lärare, för man får väldigt många olika svar. Och många forskare betonar att det här med att lära sig inte är en ensam handling – reflektionen är a och o och ett lärande klassrum är inte ett tyst klassrum. Men fortfarande handlar mycket i skolan om att man ska tränga in så mycket kunskap som möjligt, spruta ut den snabbt för att senare bli bedömd. Frågan är ju bara vad vi lär oss, forskning visar att ju snabbare man trycker i sig kunskap desto mindre kommer man ihåg över tid, säger Ulla Wiklund.

Gestaltade erfarenheter

För att en lärande process ska bli framgångsrik är det också viktigt att variera undervisningsmetoderna, skriver Ulla Wiklund i sin bok. Själv talar hon sig varm för de så kallade estetiska läroprocesserna som hon anser gynnar kunskapsutvecklingen, där estetiska ämnen som bild, dans och musik blir viktiga delar i undervisningen.

– För att förstå behöver man se, höra och göra. I till exempel dansen och musiken kan man gestalta sin erfarenhet, det sinnliga hör ihop med hur vi lär oss, det blir också en reflektion, säger danspedagogen Helén Nilsson som tillsammans med kollegan, musikläraren Anders Bergsjö, är två av de lärare som delar med sig av sina erfarenheter i Föra tanken vidare.

Idealgrundskola

Som anställda på Kulturskolan i Luleå arbetar de sedan flera år tillbaka två dagar i veckan på Svedjeskolan, som är en kulturgrundskola där de estetiska ämnena ingår som en viktig och integrerad del i all undervisning.

– Vi började redan på 80-talet eftersom vi tyckte att det var viktigt för våra elever att få tillgång till flera språk i undervisningen. Arbetet har varit bra för oss lärare också, vi har lärt oss mycket av det, fått många insikter. Nu kan vi bara konstatera att våra elever når kunskapsmålen mycket bättre tack vare de många olika språken, säger rektor Agneta Larsson.

– Svedjeskolan är en idealgrundskola där man gjort som läroplanen säger, anser Ulla Wiklund, som följt skolans arbete under många år.

– Estetiska uttryckssätt är redskap för att skapa sammanhang där alla barn är inkluderade. För alla barn har rätt att känna att just de behövs i skolan och att deras speciella erfarenheter, tankar och förmågor är viktiga, säger Brita Holmfrid på Centrala elevhälsan i Luleå som är engagerad i flera skolor genom olika utvecklingsarbeten och som också är en av rösterna i boken Föra tanken vidare.

En annan röst tillhör läraren Annica Brosäter på Örnässkolan som liksom kollegan Liisa Hallberg på Svedjeskolan ger oss viktiga inblickar från arbetet inne i klassrummen.

– En bra sak med det arbetssätt som beskrivs i boken är att det inte kostar en krona att sätta igång. Jag har försökt skriva en bok som går att använda direkt, säger Ulla Wiklund.