Att Kulturgården under hamnfestivalen öppnat filial utanför Norrbottensteatern är i sig värt en applåd. I denna lilla alternativkulturella oas, mot en fond av gröna granar och gula hus i papp, uppträder under torsdagseftermiddagen Rymdekot, alias Jonathan Andersson, till vardags medlem i Magnus Ekelunds Stålet. En ensam kille med elgitarr. Ensamma individer med elgitarr finns det i runda slängar mellan en och två miljarder av på jorden. Troligen finns även någon ensam hund, katt, apa eller gris som lyckas få ljud ur en dylik tingest i någon pratshow från helvetet. 

Det som höjer Rymdekot över detta överflöd av gitarrbaserad ensamhet är några saker. Här finns en röst som jag inte kan beteckna som annat än fascinerande, där den lekande lätt glider från lågmält nynnande till mäktigt och ljudstarkt skönsångardarr och tillbaka igen. Jag famlar en stund efter referenser tills jag kommer fram till att allt inte måste liknas vid något annat för att ha ett värde.

Här finns även ett gäng låtar med odiskutabla kvaliteter - den charmigt gungande Last will, Winter end s too soon - en norrbottnisk kommentar till de syd-och-mellansvenska platser där vintern helt enkelt tar slut för snabbt, eller avslutande Wolftown, en besk och känsloladdad skildring av sångarens hemstad Boden;  låtar vars finessrika melodier ges en extra dimension genom Jonathan Anderssons märkliga sätt att, liksom i förbifarten, dra toner ur gitarren. Visst funkar de välskrivna sångerna i dessa anspråkslösa gitarr-och-röst-klädnader, men det skulle onekligen vara intressant att höra Rymdekots musik  i litet mer praktfull skrud, gärna då också i ett mer intimt sammanhang än från denna förvisso mysiga utomhusscen.

Hursomhelst var det en fin liten konsert vi bjöds på, en vacker och välbehövlig paus från det litet för välbekanta stadsfestbruset av lika delar salsadunk och skrik från hitforslade åkattraktioner. Allvarlig och känslofylld pop, för att citera en vän jag träffar på konserten. Mer sånt, tack!