Vi kastar oss bakåt i historien, till mitten på 800-talet och Halvdan Svarte går genom isen med sin här. Kungar krigar mot kungar i det vi nu kallar Norge och en konungason blir kidnappad av en tjänare som inte vill strida. Tjänaren, Iljas, för sin fånge, konungasonen Harald, till sitt hem i Sápmi. Och här möter berättelsens två huvudpersoner för första gången varandra.

För när Sámi Našunálateáhter sätter upp "Snöfrid" har de hämtat historien från de Nordiska kungasagorna, nämligen "Heimskringla". Det är det vedertagna namnet på Snorre Sturlassons kungasagor och behandlar den svenska ynglingaätten och norska kungar från Halvdan Svarte fram till och med Magnus Erlingsson.

Historien i sig är välbekant. Två ungas kärlek blir till ett maktspel på högsta nivå. Speciellt som konungasonen Harald, innan han blev känd som Harald hårfager och den kung som enade Norge, blir så förälskad i sameprinsessesan Snöfrid att han glömmer sina plikter som kung för att bosätta sig med samerna.

Artikelbild

| Heimskringla. Föreställningen "Snöfrid" bygger på Snorre Sturlassons kungasagor i "Heimskringla".

Snöfrid å sin sida är lika förälskad, trots att giftermålet är ett taktiskt ränkspel av hennes far samekungen Svåse - ett sätt för samerna att komma makten närmare.

Snorre Sturlassons berättelse i sitt ursprung är lika språkligt torftig som Gamla Testamentent, sett strikt litteraturvetenskapligt. Dessutom präglad av sin tid och sina syften. Snorre var trots allt en aktiv politiker i en turbulent tid.

Därför ett stort frågetecken till varför denna dramatisering i stort är lika andefattig som en fornnordisk kungalängd.

Jag menar, det vilar ett visst mystiskt sagoskimmer över föreställningen, men en saga måste precis som annan scenkonst fyllas med innebörd, syfte och gestaltning. Annars faller orden platt i en förutsägbar vandring som faktiskt blir ganska tråkig i längden. Speciellt som skådespelarinsatserna i denna regi blir till närmast karikatyrer i ett medeltida dockspel. Tendenser till analys och fördjupning finns, tyvärr stannar det vid intentioner. Berättelsen förblir från början till slut endimensionell och redovisande. Det saknas – kort sagt - hjärta, kött och blod för att trollbinda en publik i denna enaktare.