Provinsen och avantgardet heter en artikel i nummer 4/07 av Provins Norrländska litteratursällskapet/FC Norrs tidskrift. I den efterlyser litteraturvetaren Peter Degerman från Härnösand en nytolkning av periferin. Positionen ska då ses, inte som ett hinder, utan som en viktig grund för både produktion av litteratur och konst - och för analys och debatt. - Norrland har inte som på andra ställen i världen, velat definiera sig som en periferi, säger Degerman på seminariet Provinsen som avantgarde under Littfest i Umeå 1-2 februari. "Avantgardet är per definition en företeelse som äger rum på avstånd från kulturella centra" skriver han vidare i Provins. Men för att nyttja periferin som en avantgardistisk position kräver det av konstnären att denne gör sig medveten om eller antar en aktiv hållning till den för det man vill undersöka. Något som också kan vara ett fruktbart sätt att ta en framskjuten position för att lyfta nya frågor i den diskussion som pågår kring konstens i kulturens offentliga debattforum, i informella men dominerande kulturella kretsar och på akademiska institutioner. Eller - egentligen efterlyser Peter Degerman över huvud taget mer av diskussion kring konstens uttryck på redan geografiskt närmare håll och fångar upp pågående tendenser och forskning för analys i Provins och andra nätverk som finns i den långsträckta region vi, men kanske mest andra, kallar Norrland. Att just använda kulturen i periferin som lackmuspapper för något mer allmängiltigt skulle då kunna vara ett sätt att påverka även skapandet och diskussionen i centrum. Var det nu är i den globala byn; det svarar varken artikeln eller seminariet på, och något som borde vara bra att göra sig klar över i den centrum-periferi tankefigur som används. Själv tänker jag att det verkar vara ett mycket stort avstånd mellan mycket av konst- och litteraturproduktionen och den medvetenhet om det egna skapande, vilket skulle kunna använda periferin som intellektuellt verktyg, han efterlyser. Det verkar ofta snarare ske utifrån en mycket mer privat utgångspunkt, ibland närmast terapeutisk, än vara utforskande i en vidare mening. Den klyftan är månne ännu större än den mellan periferin och centrum, var det nu är? Men det kan vi å andra sidan inte veta förrän skrivarna och konstnärerna utmanats, och valts ut. Det innebär att annat väljs bort. Och vill verkligen litteratursällskapet det? Eller är det nätverkandet och processen, inte knivskarpt intellektuellt utmejslade konstprojekt, som är det centrala och rent av det avantgardistiska för den konstproduktion som pågår i Sveriges nordliga landsända. Men i så fall centrum intresserad av det och dess uttryck?
