Den här gången var det Kerstin Haugli i Piteå som hade läst en bok om kvinnliga stridspiloter i Sovjetunionen under andra världskriget. Hon hörde av sig till Gunilla Bresky och undrade om hon kände till historien?

 

- Jag blev genast nyfiken och fascinerad, säger Gunilla Bresky, som precis lagt sista handen vid dokumentärfilmen Nattens häxor, som visas i SVT den 13 april.

 

Det blir den officiella premiären, även om filmen tidigare visats under filmfestivalen i Tromsö och redan hunnit recenseras av den amerikanska tidskriften Variety, som bland annat skrev att historiska TV-kanaler och europeiska kabelkanaler borde haka på filmen.

 

Radioproducent som hon också är har Gunilla Bresky också för ett par veckor sedan hunnit sända radiodokumentären Så länge hjärtat kan slå, som också handlar om de kvinnliga stridspiloterna.

 

Nattens häxor är Gunilla Breskys femte film om andra världskriget. Men för första gången lämnar hon Barentsområdet och beger sig till Moskva. Där har hon träffat åtta av de forna stridspiloterna, nu mellan 85 och 89 år gamla.

 

- Drivkraften denna gång har naturligtvis varit att få kunna berätta en okänd kvinnohistoria, säger Gunilla Bresky.

 

Populärt att flyga
På 30-talet var det populärt bland unga kvinnor att lära sig flyga. I Sovjet fanns Marina Raskova, en flyghjälte, som dessutom hade goda kontakter med Stalin.

 

När männen drog ut i strid för fosterlandet ville kvinnorna göra detsamma och Marina Raskova lyckades övertala maktens män att sätta samman ett helt igenom kvinnligt regemente - med kvinnor på alla poster.

 

Så bildades det 588:e nattbombarregementet som natt efter natt flög sina små öppna plan gjorda av trä och tyg på livsfarliga uppdrag där målet var att bomba de tyska trupperna. Fallskärmarna lämnade de hemma, planen orkade inte ta så stor last, antalet bomber prioriterades.

 

Från början skämtades det om dessa unga kvinnor, men deras skicklighet förde med sig respekt och av sina landsmän började de kallas Nattens änglar. För tyskarna blev de "natthäxorna".

 

Som en röd tråd genom Gunilla Breskys film löper en dagbok skriven av Zjenja Rudneva, som under kriget valde bort sina astronomistudier för att bli navigatör i 588:e nattbombarregementet. Zjenja Rudneva var bara 20 år när hon drog ut i kriget, hon skriver som en ung kvinna och i filmen berättar också hennes teckningar.

 

Att återskapa en så spännande historia drygt 60 år senare har varit en stor utmaning för filmaren Gunilla Bresky.

 

- Det visade sig att kvinnorna jag träffade hade massor av stillbilder och dessutom ett rikt filmmaterial som jag fick tillgång till, berättar Gunilla Bresky, som i sin film skapar spänning genom en mix av gammalt arkivmaterial, stillbilder, teckningar, aktuella intervjuer och Zjenja Rudnevas dagbok och brev som läses av en ung rysk skådespelerska.

 

Dessutom spelar tonsättaren Johan Ramströms musik en mycket viktig roll som stämningsskapare.

 

- Rent filmiskt har nog detta varit mitt livs största utmaning, säger Gunilla Bresky, som sedan 1996 skapat inte mindre än åtta dokumentärfilmer.

 

Ofta har hon sagt sig ha gjort sin sista film, det är en kämpig och lång process, dessutom dåligt betald. Men den här gången reserverar hon sig, vet aldrig vilka historier som väntar runt hörnet.

 

- I Ryssland har kvinnoregementet uppmärksammats, bland annat i en långfilm skapad av en av stridsflygarna som senare blev filmregissör. Men här i väst har vi aldrig hört historien om dessa modiga kvinnor tidigare.

 

Kanske blir det också en långfilm, Gunilla Bresky går själv och funderar på att skriva manus.

 

- Det är en så otrolig historia, den rymmer så mycket - både smärta, glädje, sorg och vardag. Vi tror alltid att kriget såg ut på ett särskilt sätt, men sanningen är att under tiden pågick livet med allt vad det innebär, så nog finns det mycket att berätta. Jag har bara berättat en del, även om jag försökt att ta med så mycket som möjligt.