Krig skapar en skuld som bara långsamt kan avskrivas under freden. Och ett land som blir både offer och förövare i en säregen kamp för att överleva som nation får besvär med begreppen. Finlands 1900-talshistoria är en sällsam legering av skuld, hjältemod och anpassning.

 

Därför är också finsk historieskrivning riktigt intressant, den bränns, även in på det gamla rikets västliga marker. Det visar Henrik Arnstad i sin bok Skyldig till skuld, som utreder ett enkelt faktum som skapat stora komplikationer. Finland var faktiskt allierad med Nazityskland 1941-44. Grundfakta är solklara, men medan Tyskland fortsätter sin botgöring för sina krigsförbrytelser har frågan nätt och jämt väckts i det östra grannlandet. Finland var ju offer.

 

Jovisst, men ett offer som i det tillfälligt erövrade Fjärr-karelen utförde etnisk rensning och satte ryssarna i koncentrationsläger där ungefär 20 procent dör. Ett offer som tog exceptionellt få ryska krigsfångar, de sköts på plats. Ett offer som drömde om ett Stor-finland vars östra gräns var Ural. Ett ovanligt militant offer.

 

Politiken urartar, skriver Arnstad, "men den kunde ha urartat ännu mer". Den finska statsledningen hejdar sig, men det gör inte den finska mytbildningen. Där är det senare kriget, på Tysklands sida, ett fortsättningskrig mot det fasansfulla Sovjet. Men drömmen var ju att i detta krig segra över Sovjet med Tyskland som allierad! Där en del av myten som sällan omtalas.

 

Och så gjuter man fast sig i det nationella hälleberget. Vilket för övrigt Sovjet/Ryssland också gör. Arnstad sammanfattar: "Ryssland har svårt att ärligt se på tiden som nazitysk paktbroder 1939-1941. Man vill inte ödmjuka sig inför Finland angående vinterkriget. Finland har svårt att se ärligt på tiden som nazitysk paktbroder 1941-1944. Man vill inte ödmjuka sig inför Ryssland angående fortsättningskriget".

 

 

i Finland är historia fortfarande dagspolitik. Den historiske nestorn Arvi Korhonen har sagt detta cyniskt öppet, men kanske inte så vetenskapligt stringent: "...om sanningen och de nationella intressena kolliderar, är det historikerns plikt att tänja på fakta".

 

 

Arnstads bok är lättläst och något hastig i tonen. Det innehållsliga lär få samma kritik som senast det begav sig, när han skrev om Sveriges utrikesminister Christian Günther och påpekade icke önskvärda sanningar om Finland, nationen bevakar sin historia.

 

Aningen okoncentrerad verkar Arnstads skildring. Det hade varit bättre med ett tyngre underlag för den nya finska historien än en mängd utflykter till andra länder och deras skuldproblematik. Källorna till omvärderingen består mest av nylästa, och mindre nationellt sinnade finska historiker. Myter, skuld och politik kräver noggrannhet och djup, inte en brådska som vore allt en aftontidningstext.