Det kan synas oviktigt att prata om den sortens jämställdhetsstatistik i en text om Sigrid Undsets genombrottsroman Jenny. Men hela romanen ställer frågorna om hur en modern kvinna ska leva i det samhälle som männen skapat. Frågorna är lika relevanta för dagens unga kvinnor, trots att boken kom ut redan 1911!

 

 

Boken handlar om Jenny Winge, en ung lovande konstnär som lever som fattig, men självständig konstnär i Rom. Hon umgås i ett kollektiv av skandinaviska konstnärer, författare, bildhuggare, målare. Hon är respekterad för det hon åstadkommer och hon drömmer som alla de andra om genombrottet, karriären. Och, eftersom hon är kvinna, tvingas hon ställa sig frågorna om hur det ska gå att förena konstnärslivet med familjeliv. Inga exempel finns, annat än manliga konstnärer som har hustrur som kanske både försörjer dem och tar hand om deras barn. Nog finns där män som skulle kunna ta sig an henne, men hon vill inte bara ha ett tryggt hem, hon vill ha kärleken. Och hon vill behålla möjligheten att kunna måla. Alltså avvaktar hon och hoppas möta den stora kärleken. Det kan låta gammaldags, men är långt ifrån ovanligt även nu på 2000-talet. Och Jennys beslut grundar sig även i att hon ser hur hennes enda väninna, även hon konstnär, avverkar den ene mannen efter den andre men till slut fastnar för bildhuggaren. Och ger upp sitt eget konstnärskap.

 

 

Så dyker Helge Gram upp i Rom. En akademiker, utan varken syn eller sinne för konsten, men med en kolossal beundran för henne. De förälskar sig, och Jenny bestämmer sig för att flytta hem till Oslo igen. Men hon är fast besluten att fortsätta som konstnär.

 

Romanen är en tragedi i tre delar, utspelas först i Rom, sedan i Oslo och slutligen i uppbrottet, flykten. För hon tycker sig tvingas fly undan det som inte är kärlek utan kravfylld beundran. Hon kvävs, som konstnär och som människa.

 

 

På många sätt är det en äldre roman, likt Thomas Mann låter Undset karaktärerna föra handlingen framåt genom sin dialog, inte genom vad de gör. De diskuterar, vrider och vänder på problemen likt de tuberkelsjuka som promenerade omkring i Manns Bergtagen. Men skillnaden, i alla fall för undertecknad, är att problemställningarna hela tiden känns aktuella. Det är inte förlegat att fundera över de existentiella frågorna på det sätt som Undset låter Jenny undra. Tvärtom. Tidsavståndet ökar frågornas betydelse, för hur kan det komma sig att nästan 100 år passerat och frågorna fortfarande inte blivit lösta? Det är inte bara Jennys och Undsets tradegi, det är vår!

 

Det är Brombergs som återutgivit Jenny i sin nobelklassikerserie. Tack för det! Jag hade nog inte hittat denna pärla annars.