Det är berättelsen om Holger Nilsson, dömd mot sitt nekande till sluten psykiatrisk vård för dråp på sin hustru Elisabet.

 

- Det var hela tiden ett kollektivt projekt, säger Anders Teglund, som med hjälp av Johannes Perssons synopsis författat kortromanen, eller om det är en lång novell, under större delen av 2009.

 

- Jag skrev varje dag i turnébussen och intensifierade det under våren, när turnén var över, berättar Anders.

 

- Det var en berättelse som måste skrivas.

 

Parallellvärld
När Umedalens sjukhem lade ner sin verksamhet blev det replokaler i byggnaden i stället. I en skrubb hittade man Holger Nilssons dagbok. Den talade fragmentariskt om Det eviga riket, en parallellvärld där djuren och andra, ickemänskliga, varelser härskade.

 

Det är en oavbrutet spännande historia. Anders Teglund är noga med att poängtera att man fiktionaliserat Holgers liv och gärningar, men också att allting faktiskt utgår från dagboken.

 

Elisabet är havande med "barnet", sjuk i "febern". Det är ett tydligt västerbottniskt språk som används i boken. Anmärkningsvärt då Anders Teglund kommer från Luleå.

 

- Det kommer sig av att Västerbotten haft två kulturella högkonjunkturer. Dels den litterära, det berättande. Enquist, Lindgren, Larsson och Teratologen. En tradition av dialektala texter, ofta skrämmande, nedtecknade i knivskarp prosa. Det andra elementet är förstås Hardcore-rörelsen under 90-talet med band som Refused och Abhinanda och Cult of Luna är barn av dessa på papperet kanske osannolika föräldrar.

 

Sara Arnia läser
- Jag är inte så jag-stark när det kommer till min kreativitet. Jag är en sån som verkställer, som gör andra märkvärdiga snarare än att framhäva mig själv. Det är därför jag kan spela pop ena dan och brutal post-metal nästa.

 

Musiken spelades in med hela bandet i studio i Umeå. Inläsningarna, gjorda i Sveriges Radios studio i Luleå, är tvåspråkiga, dels av skotska skådespelerskan Anna Guthrie men även av Luleås Sara Arnia. Översättningen till engelska gjordes av Paul McMillen.

 

- Jag hade väldigt mycket hjälp av Sara och Paul. Jag är ju ingen van författare och i översättningen diskuterades mycket som jag tog med mig tillbaka in den svenska ursprungstexten. De fungerade som bollplank och redaktörer. Sara blev tidigt inblandad i projektet, då texten fortfarande var väldigt rå. Hennes förslag och reflektioner betydde väldigt mycket för hur det blev.

 

- Vi pratade en del om att översätta det dialektala och var till en början överväldigade av det faktum att Anna Guthrie var skotska.

 

Fick kalla handen
Men "Sagan om ringen-språket" fick kalla handen av britterna. Boken är inläst på klassisk och korrekt skolengelska.

 

- Den berör mig inte lika mycket, den översatta versionen. Det känns mer som en Stephen King-berättelse. Den svenska är tyngre, mer som en traditionell västerbottnisk skröna i Sara Lidmans anda.

 

Det kreativa ser ju ofta ut så. Det är antagligen det man menar när man pratar om skaparvåndor egentligen. Man känner att man måste göra något. Det som gör det hela ångestladdat, till en vånda, är att man kanaliserar detta i något som inte har ett faktiskt mätbart värde utan är ett i bästa fall lyckat påhitt, till nöje eller eftertanke för någon annan. Men det är precis samma drivkraft som stugan som aldrig blir riktigt färdig, bastun som ska byggas. Man slutar aldrig snickra.

 

På eget förlag
- Kanske det, säger Anders. Det jag gör påminner mer om att lyssna, att ta in, snarare än att blotta sig. Det beror väl på att jag är uppvuxen och fostrad i konstellationer, att man gör något tillsammans.Jag har väldigt lätt för att helt enkelt verkställa, att disciplinerat sitta med ett projekt tills det är färdigt. Som att skriva någon annans berättelse på någon annans dialekt. Jag investerar inte så mycket av mig själv i det jag gör.

 

Det betyder ju inte att det Anders Teglund gör skulle vara mindre värt än en tre-rading som någon stackars poet värkt fram i vargtimmen. Eller vice versa. Alla snickrar vi olika fort, på olika saker.

 

Eternal Kingdom var den sista skivan man släppte på legendariska engelska skivbolaget Earache.

 

- Eviga riket ger vi ut på eget förlag. En av fördelarna är att man blir förevigad i Kungliga bibliotekets arkiv. Men vi letar skivbolag för nästa album, hårdrocken är en mycket större apparat och vi är ju fortfarande ett band, ett kollektiv. Men snart kanske jag vågar stå för något helt själv också.