Uppsåtet är naturligtvis välment men långt ifrån okomplicerat. Det är som att beskriva musik i text. Frågan vad en konstnärlig upplevelse är aktualiseras för mig i samband med utställningsbesöket. En annan fråga som ger mig ett visst bryderi är vad som egentligen kommuniceras?

En gång i tiden hade jag ett uppdrag som godeman åt en sedan födseln dövblind pojke X vars enda kommunikationskanal var hans kropp, men framförallt hans händer. Varje ny förståelse av tingen och dess funktioner utanför hans kropp var en triumfartad erövring där varje sak undan för undan mutade in nya upptäckter i hans permanent begränsade tillvaro. Med den erfarenheten läser jag i utställningsprogrammet att i projektet är en av utgångspunkterna att konst har en förmåga att nå och beröra människor. Visst, det är välmenta och fina ord men för X var erfarenheten och smaken av choklad mer omstörtande och hänförande än alla konstverk i världen. Jag menar, att erövra vardagen var en nog så prövande livsuppgift för honom. Vidden av problematiken är enorm, det får man inte glömma.

En annan utgångspunkt i projektet är ju det förväntade, man går till en konsthall alltså är det konst man får uppleva. I det kan man underförstå ett kvalitetsmässigt värdeomdöme. Att beröra är ju inte detsamma som att bli berörd. Det finns någon slags idé om att konsten i grunden är nyttig, god och uppbygglig, men det behöver ju inte vara sant eller att den kan nå alla. Man kan inte förytliga konsten, ta bort dess komplexitet till förmån enbart för tillgängligheten, då tömmar man den på innehåll. Konst är ett språk. Språk, i vid bemärkelse, är tankens och upplevelsens horisont. Språk är som isberg, endast en tiondel är information, resten är underförstådd exformation, men det ena kan inte vara utan det andra.

Artikelbild

| Taktilt foto, Graciela Gonzalo-Sundström

Det verk i utställningen som jag upplever som det mest kompletta i det hänseendet är Julia Adzukis ”Resonant Bodies”. Det utgörs av en uråldrig stam från en stor ask, vars inre förmodligen ruttnat bort, som man putsat upp och omformat till en stor tung klanglåda försedd med strängar. Man kan lägga sig i trädstammens inre och känna dess doft, textur, form, tyngd och vibrationerna från strängarna genom träet. Som konstverk fungerar det oavsett med eller utan handikapp.

I galleriet visas Taktilt foto som ett komplement till de övriga installationerna i Kännbart. Göran Rydberg, Graciela Gonzalo-Sundström, Rolf Eriksson, alla med grava synskador, har med hjälp av ny teknik fräst in olika raster i plastskivor med utgångspunkt från sina fotografier. Det gör det möjligt att som i Brailleskrift med handen läsa av och uppleva fotografier. Det verkar vara en utvecklingsbar och intressant teknik som med ett mer utvecklat nyansregister kan öppna upp vägar för nya konstnärskap. Det kanske är möjligt att även kombinera med grafiska djuptryck i någon form.

Även Pilar de Burgos arbetar med det taktila i sin installation ”Natura morte” som hon visar i konsthall III. Nature morte är franska och betyder ordagrant död natur men inom konsten utgör det en motivkategori av enbart föremål som är mer känt som Stilleben- stilla liv.

Golvet i hallen är täckt av en blodröd filtmatta och i högar ligger 101 vita textildockor sydda i naturlig storlek. Om talet 101 refererar till rum 101 som är en tortyrkammare i romanen 1984 av George Orwell, det må vara en personlig tolkning, men ur högtalare hör man ett jämnt kvillrande smått metalliskt ljud som då och då avbryts av ett kraschande ljud och en baston som om något slås sönder. Ljudslingan är gjord av den mexikanske kompositören Daniel Hidalgo Valdés.

Artikelbild

| "Drömsamlaren", Maria Luostarinen

Burgos konstverk handlar om människan och om våra inbördes relationer. Publiken inbjuds att interagera med verket och de mänskliga gestalterna. När jag besökte utställningen var jag ensam i salen och stämningen inbjöd inte direkt till gruppstärkande samverkansövningar. Scenen med mänskliga gestalter i högar, förvridet utslängda på golvet påminde mer om en avstjälpningsplats av mänskliga kvarlevor, som tagna ur en journalfilm från Bergen-Belsen. En skakande och nyttig påminnelse om vad religiös och politisk extremism är i stånd att åstadkomma.