Som konstnär och människa var Cornelis Vreeswijk sammansatt. I hans frodiga kroppshydda trängdes burleskeri, erotik och frän satir med skör lyrik och genuin medkänsla med samhällets olycksbarn. Han var invandraren som blev nationalskald, folkkär som få men en outsider i hjärtat. Drinkare, rabulist och en hisnande beläst autodidakt. En Cornelis-kväll som inte tar dessa motsägelser i beaktande är inte värd namnet. Risken finns att han gullas sönder, försvinner i ett ofarligt allsångsmys med skojiga låtar som Hönan Agda - som Cornelis för övrigt själv avskydde. Det är därför mycket glädjande att när en ansenlig mängd av de Medborgare skalden gärna adresserade samlas på Ebeneser får de också uppleva honom i helfigur, på bredden, höjden och djupet.

Outtröttlige körmaestron Göran Lindgren har samlat sina Arctic Voices för att ta sig an ett drygt tiotal av Cornelis’ visor. Att låta trubadurlyrik framföras av ett vokalt kollektiv är inte oproblematiskt. Jag hade en gång en båt, Brevet från kolonien och I natt jag drömde är givna körnummer som vi gladeligt gungar med i och stämmer in i, och avslutande Turistens klagan utmynnar i en smärre orgie i euforisk allsång. När anti-krigspoemet Telegram för en bombad by framförs av en kör uppnås en storslagen kontrastverkan mellan den till synes oskyldiga inramningen och textens beska ironi. Mer kluven är jag inför körversionen av Somliga går med trasiga skor, där sångens gripande allvar går förlorat i det skojiga och raffinerade tricksandet med körstämmor. Även Blues för Fatumeh, Cornelis’ starka skildring av en ung kvinnas väg in i knarkets helvete, funkar bättre i ett mer sparsmakat arrangemang.

Sådana mer sparsmakade tongångar bjuds på när sångaren och gitarristen Ronny Johansson i duo med Jörgen Johansson tolkar fyra litet mindre omtalade visor, däribland en svensk version av Me and Bobby McGee betitlad Jag och Bosse Lidén. Högst kompetent och med glimrande gitarrspel av duon, även om jag kan störa mig på att Ronny Johansson tyvärr trillar i den alltför vanliga fällan att ta efter Cornelis’ omisskännliga, lätt nonchalanta vokalmanér. Då är jag mer helhjärtat begeistrad inför sångnestorn Börje Ekströms insatser under kvällen, kanske just för att Ekström inte är någon ”typisk” vissångare. Hans mäktiga skönsångarstämma spetsas här med precis rätt grad av full-i-fan-attityd för att göra Cornelis rättvisa. Som en nypa arsenik i florsockret på ett sliskigt bakverk!

Artikelbild

| Uppskattad tolkning. Arctic Voices under ledning av Göran Lindgren tolkade Cornelis-sånger.

Denna fina afton ges en ytterligare dimension genom att poeten Sven Nyberg sätter in medborgare Vreeswijk i sitt sammanhang och visar på de många litterära och musikaliska storheter, från amerikansk blues och fransk chanson till Lucidor, Bellman, Taube, Ferlin och Ekelöf som denne ”flygande holländare” tog intryck av. Strålande!