När Simon Gärdenfors kommer in på kaféet där vi har stämt träff är han uppspelt. Han har precis fått veta att han har tilldelats ett stipendium och ska tillbringa tre månader i Tokyo. Medan han slår sig ner i en fåtölj berättar han att han ser fram emot att lära sig mer om den japanska seriekulturen. Formspråket i "Död kompis", med godisliknande, runda figurer, är inspirerat av japanska serier från 40-talet.
-Det känns som att japan är specialanpassat för mig med runda, gulliga gubbar överallt. Och alla som läser serier. Det är en helt annan seriekultur där.
Svårt besked
När vi pratar om hans senaste serieroman blir Simon Gärdenfors mer allvarlig. Den 4 januari 1996 fick han ett telefonsamtal till huset i Lund där han bodde med sin familj. En läkare meddelade att hans vän, Kalle Pettersson, drabbats av meningokockbakterier och avlidit. Allt stannade upp och Simon lade sig raklång på golvet. De hade då varit vänner i fyra år och kommit varandra mycket nära.
-Det handlade nog mycket om humor, vi var båda klassens clown. Och så hade vi många kreativa intressen gemensamt. Han var lite mer anarkistisk och jag ville nog vara det men vågade inte riktigt. Jag imponerades och inspirerades av honom. Och så lyssnade vi på hiphop, det var inte så vanligt på den tiden.
Form av självterapi
Tio år efter Kalles död satt Simon Gärdenfors på ett kafé och pratade med sin dåvarande flickvän. Han började berätta om Kalle och insåg att han inte hade pratat så mycket om vännens död, och att han borde göra en serie om det. Efter att han arbetat med "Död kompis" under några månader kom andra saker emellan och det var först 2009 som han på allvar började jobba på den igen. Att göra boken upplevde han som både svårt och skönt.
-När jag satt och skrev om minnena och levde mig in i det så grät jag ganska mycket. Men det var inte ångestfyllda tårar utan sköna, förlösande.
TT Spektra: Hade du kunnat göra den här boken tidigare?
-Absolut inte på det här sättet. Nu har jag fått ganska mycket distans och hjärnan har filtrerat ut de minnen som känns mest speciella. Jag har blivit en bättre serieberättare också, och kan skildra det bättre. Det hade nog känts för jobbigt innan. Det tog tio år för mig att orka börja tänka på det.
Utlämnande bok
I boken berättar Simon Gärdenfors om hur han och Kalle blev vänner, om Kalles död och hur hans liv såg ut åren efter vännens bortgång. Han berättar utlämnande om sig själv, men också om personer i sin närhet. En av dem är Kalles mamma, Anna, som han hållit kontakt med efter Kalles död och hälsat på vid flera tillfällen.
TT Spektra: Hur har hon tagit boken?
-Jag intervjuade henne förra vintern. Sedan skickade jag boken till henne innan den gavs ut. Först fick jag inget svar men till slut fick jag tag på henne. Hon tyckte om den, men sade att det var jobbigt att läsa att jag varit så deprimerad. Det visste hon inte riktigt om.
TT Spektra: Du har ju skrivit flera självbiografiska serieromaner, är det lättare att vara självutlämnande i serieform?
-Det verkar nästan så. Det är många fler serietecknare som gör självbiografiska berättelser. Det här "cartooniga" tar lite udden av det, och det kanske känns lättare att lämna ut sig själv på det sättet. Många raptexter är ju ofta självbiografiska. Så det kanske inte är en slump att de är de uttrycksformerna jag har sökt mig till.
TT Spektra