Krönika Den fria pressen attackeras just nu över hela världen. 2018 års pressfrihetsindex, som Reportrar utan gränser sammanställer, visar att situationen förvärras globalt. Organisationen rapporterar att fientligheten gentemot medierna inte längre begränsas till auktoritära regimer, utan nu också har spridit sig till demokratiskt valda politiker.

Den stora risken med den normaliseringsprocess av journalisthat som pågått under Trumps presidentskap är att vi inte ser vad som väntar runt hörnet. Ur ett större perspektiv är det så klart ingen hemlighet vad som följer. Efter verbala angrepp väntar juridiska och fysiska. Se bara på utvecklingen i exempelvis Turkiet, Ungern, Polen eller Egypten.

Europa är fortfarande den världsdel som har störst pressfrihet (Sverige kommer på andra plats efter Norge i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex), men organisationen noterar att de verbala attackerna mot pressen ökar även här. Och av de fem största fallen i mätningen står europeiska länder för fyra: Malta, Tjeckien, Serbien och Slovakien.

Artikelbild

Anders Mildner

Organisationen lyfter fram händelser som när den tjeckiske presidenten dök upp på en presskonferens med ett fejkvapen prytt med texten ”För journalister” och när den slovakiske premiärministern kallade journalister för ”smutsiga prostituerade anti-slovaker”.

I den populistiska eran faller sådant här beteende inom det ”dåliga uppträdande” som är ett av rörelsens otvetydiga kännetecken: att gå över gränsen, att bryta mot de tysta överenskommelser som finns för hur man egentligen ska vara som makthavare. Det roar en hel del, eftersom det förvandlar den annars stela och fyrkantiga politiska scenen till ett tivoli eller dokusåpa, där vad som helst kan hända. Och det för effektivt strålkastarljuset bort från de frågor som verkligen hade behövt vår uppmärksamhet.

Vi behöver starka mediekritiska röster. Vi behöver en klarsynt skepsis mot den makt som medierna står för i samhället. Men vi måste också inse att journalisthatet är en del av en politisk strategi som går ut på att tysta röster som är obekväma. Balansgången mellan dessa två är inte helt lätt i ett medielandskap där tonläget högt. Vi kommer att se fall där fullt legitim mediekritik kommer att klassas som journalisthat. Och fall där journalisthat med politiska syften kommer att klassas som legitim mediekritik. Knäckfrågan handlar dock om något större: om värdet av att vi i Sverige ligger i topp i pressfrihetsindex. Börjar politikerna vackla här, vet vi av erfarenhet att det faktiskt inte tar så lång tid innan konsekvenserna snabbt blir oroväckande.