Då den gamla prästen gästar höstens första Kontext ger han nästan intrycket av att själv vara lika mycket väckelsepastor som sitt subjekt. Inte på ett oroväckande sätt, alltså – men inlevelsen med vilken Bengt Pohjanen berättar sina historier får det ändå att kännas som att han hade kunnat övertyga publiken om lite vad som helst.

Subjektet i fråga är Toivo Korpela – den ”vänster-extrema” laestadianpredikant som förtrollade folket i Tornedalen för hundra år sedan. Första delen i Pohjanens nya boksvit, ”Tornedalska öden och äventyr”, handlar om just dennes följe. Korpelarörelsen.

Bengt Pohjanen har undersökt det sektlika samfundet i många år, och snokandet har bland annat inneburit bombhot (som han dock är övertygad om inte kom från Korpelanerna själva).

– Men det är viktigt att vi författare inte är rädda. Vi firar ju tryckfrihetsår i år, påpekar han.

Pohjanen berättar hårresande historier om sina researchresor och de människor han mött. Ibland rena spökhistorier. Han är snabb att avfärda rykten om Korpelanernas incest och mänskliga offer (”Det är råttan i pizzan, närmast”) – men lika hastigt jämför han dem med den sexuellt frigjorda gnosticismen; med Knutby och Rasputin; samt med Livets ord – en kyrka vars grundare för övrigt en gång anklagade Pohjanen för att ha demoner. ”Jo tack, men dem vill jag ha kvar.”

Skrönorna haglar under författarsamtalet. Bengt Pohjanen lutar sig ofta framåt, tilltalar publiken, småler, och viskar sina slutklämmar vant. Hans välkända berättarförmåga är nästan skrämmande fängslande.

– Det känns lite tur att du blev författare ändå, och inte en sådan där väckelsepastor, säger samtalsledare Kerstin Wixe mot slutet.

Bengt Pohjanen lutar sig fram, tilltalar publiken. Småler.

– Det är inte för sent än…