Det har svängt om dem i 45 år

Tillsammans med några av de andra medlemmarna i bandet träffas vi för en intervju i en lokal på Varvsgatan i Luleå, där storbandet samsas med Hemvärnets musikkår och några av försvarets frivilligorganisationer. Efter viss övertalning går Nalle Ohlson ändå med på att dra storyn.
Egentligen började det med att jazzen som dansmusik dog ut i Luleå i början av 1960-talet.
– I stället för saxar och trumpeter skulle det vara gitarrer på dansbandsscenen, berättar han.
Luleås blåsmusiker ställde undan sina instrument i garderoben och misströstade. Men fortfarande när de träffades på stans gator pratade de jazz. Några år senare var det någon som berättade att han hade kommit över ett arrangemang av Count Basies 9.20 Special. Det gick bara inte att motstå.
– Vi plockade fram våra instrument igen och samlades i en barack i Norra hamn bara någon vecka senare.
Året var 1967. De tyckte det lät riktigt bra och bestämde sig för att bilda Luleå Storband.
Jazzen levde
Det visade sig snart att intresset för jazz fortfarande levde. Även om jazzens storhetstid som dansmusik var slut. De fick några spelningar och fortsatte att öva och repa tillsammans. Och så har det fortgått alltsedan dess.
Några särskilda high lights ur den 45-åriga historien värda att nämnas är samarbetet med den amerikanska ikonen Ernie Wilkins, turnén till Leningrad och gästspelet av Arja Saijonmaa.
– Min doktor säger att jag inte får sluta för då blir jag gaggig. För mig är det nödvändigt att spela och så har det alltid varit, säger Nalle Ohlson leende och får medhåll av sina storbandsvänner.
– Det är fantastiskt roligt och värdefullt att få gå på repen på måndagskvällarna. Jag har en stark känsla för storbandsmusik och det är ett härligt tillfälle att träna. Som blåsare måste man hålla igång, säger Christer Ödberg, trumpetare.
– Det är livskvalitet, fastslår Peter Söderholm, trombonist och tillika ordförande i Luleå Storbands ideella förening.
Åldersblandat
Det är ett synnerligen åldersblandat gäng som hålls samman av kärleken till musiken och jazzen. Och jazzen har långtifrån dött ut, även om lyssnarskaran blivit något smalare, det är alla eniga om.
En av bandets yngre medlemmar är Amanda Lindgren Clarin, som både spelar trumpet och sjunger. I grundskolan var hon ganska ensam om att lyssna på jazz, men på Piteå musikhögskola träffade hon andra likasinnade.
Hon tycker sig märka en renässans. Ett bra exempel är jazzinspirerade Movits, men också sångerskor som Rebecka Törnqvist och Rigmor Gustafsson har bidragit till det. Och Amanda Lindgren Clarin känner till flera unga jazzband som är i full gång.
– Jag hoppas att de kommer att ta jazzen vidare, säger hon.
Men Christer Ödberg är inte orolig.
– Har den överlevt så här länge så kommer den nog leva hur länge som helst. Precis som den klassiska musiken.
Genren inte bara överlever, den utvecklas också genom exempelvis Norrbotten Big Band. Luleå Storband däremot står mer för en traditionell ”bruksjazz”. Och nu går det inte att hålla tillbaka Nalle Ohlson längre.
Det är en gammal favorit de har på programmet. Storbandet har, ända sedan den första repetitionen, haft en förkärlek för Count Basie. Fraseringarna och den speciella rytmkänslan passar dem särskilt bra. Nu bygger de upp en repertoar på Count Basie-musik från tidigt 1960-tal med arrangemang av Benny Carter.
– De är så välskrivna, det märks att han var en mycket kunnig arrangör. Han var den tidens stora altsaxstjärna, men han behärskade alla instrument, säger Nalle Ohlson.
Låten The Legend betraktar de som ett av de starkaste korten inför onsdagens jubileumskonsert i Kulturens hus lilla sal.
Klockan är kvart i sju och en efter en börjar storbandsmedlemmarna droppa in i lokalen och packa upp sina instrument. Det är dags för genrep. Nalle Ohlsson sätter sig på raden bredvid Amanda Lindgren Clarin och stämmer sin trumpet. Vokalisterna Åke Selinder och Birgitta Ökvist tar var sin mikrofon. Magnus Plumppu slår igång orkestern och rummet fylls av svängig musik. Strax avbryter han dem igen.
– Det måste vara skillnad på forte och piano, så att vi får fram nyanserna. Använd inte bara musklerna utan intelligensen också. En gång till, tutti, säger han och räknar in dem.
Choo choo ch boogie, sjunger Åke Selinder och Birgitta Ökvist och bandet brassar på, utan att ha tagit något större intryck av Plumppus uppmaning om att spela tystare
Det är omöjligt att stå still.