Men när nu 90 000 kronor samlats in på frivillig väg via en Kickstarterkampanj på internet, måste författaren väl visa på resultat.

Det Ådalen som presenteras på grådaskiga illa reproducerade bilder i "In Place of Memory", är inte det jag känner. Ett fåtal av bilderna kan jag gå med på passar i en beskrivning av verkligheten, men dimman hänger inte alltid över bygden och trakten.

Innan bilder publiceras i en bok eller i en tidning finns en mycket enkel åtgärd att vidta för att visa verkligheten, för att visa bilden såsom den skulle se ut om bok- eller tidningsläsaren hade varit närvarande vid fototillfället. Man sätter svart- och vitpunkt, det vill säga talar om för bildbehandlingsprogrammet vad som ska anses som svart och vad som ska anses som vitt.

Artikelbild

| Fotobok. Linda Marie Thompson har gått stigen från sina morföräldrars hus ner mot sjön.

Någon har glömt det i den här boken. Eller är det så enkelt att trycket är dåligt? Jag som läsare och betraktare får i alla fall ”spunk”.

Om läsaren så kan sätta sig över bildkvaliteten, vilket är svårt i en fotobok, så är nästa steg att fundera över vad bilderna förmedlar för intryck? I bästa fall uppfattar betraktaren att de asylsökande är många, att tussilago växer, att bävern tuggar på granen, att det tvättas, bakas och jagas och ... inget mer. Då ger det mer att läsa Thompson inledningstext. Fast den är endast på engelska. En översättning skulle varit bra.

Boken har blivit presenterad som ett projekt som handlar om migration i Ådalen. Ett Ådalen där de många asylsökande har inneburit ett lyft för byar och orter. Det döende industrisamhället har fått en ny skjuts när människor från andra kulturer och länder behöver hjälp och stöd.

Vad vill fotografen visa? Det döende industrisamhället eller de många migranterna? Optimism eller pessimism? Himmel eller helvete? Jag har läst boken och sett bilderna och jag vet inte.

Thompson försöker berätta om Ramvik och Högsjö församling. Jag, som har nästan 60 års erfarenhet av en trakt bara något stycke upp utefter älven, känner inte igen mig. Vare sig i mitt Ådalen eller mera precist i Linda Marie Thompsons Ramvik. Folk jag pratar med och visar boken känner inte heller igen sig. Den visar inte deras verklighet.

Fotografen är bosatt i Härnösand och borde kanske kunnat satsa mera tid på en skildring av trakten. Enligt uppgift är bilderna tagna under en period av två år, 2013 till 2015. Fast det verkar mer som om de är tagna en vårhelg och under älgjakten. I all hast.