Att välja en dag i det tretton dagar långa nattfestivalprogrammet är en utmaning i sig. Att sedan under fyra timmar täcka in så mycket som möjligt av det som händer, och därtill helst fånga något av Nattfestivalens själ, blir nästa.
Sedan förra året har det hänt en del i Nattfestivalens Korpilombolo. Värdshuset Tre sågar har gjorts om till ett flyktingboende för ensamkommande barn. Istället har några personer i festivalkommittén – för dem verkar ingenting vara omöjligt – startat ett litet hotell och ett kulturhus. Byggnaden, som tidigare var en järnhandel, har inretts som konsthall, kontor och restaurang och ovanför entrédörren har en ny skylt hängts upp. "Kulturhuset" står det – kanske lite otippat för någon som kommer utifrån. Men inte här.
Lunchgästerna i Kulturhusets restaurang består för närvarande i huvudsak av en samling män som går en lastbilsförarutbildning. Micael Lakkala har således inte kommit hit för att se på konst, men hajar till när han hör en av konstnärernas namn nämnas. Elin Laaksonen är hans skolkamrat från Övertorneå. Och vad han tycker om konsten?
– Nog är det fint.
"Jätteintressant"
Andra anhalten blir Uusitalogården där festivalarrangören Linnéa Nylund sitter och lyssnar på ett föredrag om sömn, som är ett tema för året.
– Det är jätteintressant, viskar hon och undrar om vi kan vänta med intervjun tills det är slut om 20 minuter.
Sömnforskaren Sonja Sulkava från Helsingfors berättar om olika direkta och indirekta orsaker till att vi kan få problem med sömnen.
– Sömnstörningar är vanliga, så man är inte ensam om man ligger vaken på natten, säger hon och det ligger något trösterikt i det.
Hon ger sina bästa tips: Aktiviteter och ljus på dagen. Tänk: "Jag klarar mig efter en dålig natt". Begränsa sömntiden, för nattbok och gör avslappningsövningar. Använd en stund varje dag för att skriva ner dina bekymmer, istället för att grubbla på natten.
Att det kommit in mer vetenskap i programmet är delvis en slump. Det ena har lett till det andra. Samtidigt känns det helt naturligt, tycker Linnéa Nylund.
– Sömn och drömmar är ju något som hör natten till. Det kommer vi att fortsätta ta upp – det känns som ett outtömligt ämne, säger hon efter föredraget, då hon snabbt tar en kopp kaffe och en lunchmacka i det stora köket i hembygdsgården, innan nästa programpunkt börjar.
Tung inledning
Än kan hon inte säga något om besökssiffrorna, men så mycket kan hon konstatera att inledningen av festivalen blev tung.
– Stämningen präglades av dödsolyckan i flyktingboendet. Folk upplevde sorg och förstämning.
Ett par dagar med minus 32 grader, då många inte vågade ta ut bilen, drog förmodligen ner besöksantalet. Men nu är det mer besökare igen, märker hon.
Mitt emot oss sitter Anders Salomonsson från Örebro, en av stamgästerna på Nattfestivalen. När jag ondgör mig över hur svårt det är att hinna bevaka allt säger han leende:
– Då förstår du hur jag har det hela tiden.
Det är den åttonde festivalen han besöker. Han är själv gitarrist och har medverkat i en konsert i kyrkan.
– Men i huvudsak är jag här för att ta del av programmet och njuta. Ingen annanstans finns en kulturfestival med lika mycket innehåll. Det är litteratur, dans, bildkonst, skulptur, scenkonst, filosofi, musik – ja, allt!
Han nämner att han gått på föredrag både om gruvnäring och om koncessionsrennäring – sådant han aldrig skulle komma på att göra hemma i Örebro. Men tack vare engagerade föredragshållare blir allting intressant.
Det han gillar med festivalen är också platsens belägenhet. Bristande kommunikationer brukar normalt sett vara ett hinder. Här är det tvärtom.
– Ingen kan åka härifrån utan att stanna över natten. På kvällarna umgås alla tillsammans i Kulturhuset.
Det är också en väldigt öppen attityd, tycker han.
– Jag kände ingen i Korpilombolo för nio år sedan. Nu blir jag hembjuden till folk på middagar och bastukvällar. Det känns väldigt unikt.
Konstutställningar
Det börjar röra på sig i köket. Snart startar nästa föredrag, om drömmar. Linnéa Nylund ska hälsa föredragshållaren välkommen, men skickar sin syster Märta Nylund att snabbguida oss till en workshop med pärlbroderi och därefter till Medborgarhuset, där några konstutställningar pågår. Redan utanför möts vi av Maj-Siri Österlings stora färgtryck på fasaden. Flera av hennes anslående och färgrika målningar på temat "Isen håller – inte" hänger i källaren, där festivalkommittén målat väggarna vita för att skapa en neutral fond för konsten. Högst upp i byggnaden finns bilder av en av Korpilombolos egna konstnärer, numera boende i Skövde. Dagny Mikko har målat flera tavlor med vargmotiv – ett djur som också ingår i årets tema.
I det motstående rummet hänger trettonåriga Imran Rezais teckningar och i fönstret står ett foto av honom och en bukett röda amaryllis. Det tecknade porträttet som hänger närmast föreställer Elvis Presley. Teckningarna har också små, korta budskap på engelska. På Elvisteckningen står det: "Tomorrow will be too late".
– Han oroade sig för sin familj i Afghanistan. När oron kom över honom nätter och tidiga morgnar brukade han måla. Det här är hans första konstutställning, som han såg fram emot jättemycket. Men han fick aldrig själv uppleva den. Det intryck jag fick av honom var att han var en väldigt, väldigt fin pojke, säger Märta Nylund.
Drömteorier
Vi skyndar vidare tillbaka till Uusitalogården och hinner uppfatta litegrann av föreläsaren Stephan Haus utläggningar om Freuds drömteorier. Som vanligt är festivalen mycket internationell och Linnéa Nylund vill gärna, innan vi åker hem, presentera den brittiske tenoren Ian Honeyman.
– Ni skulle hört när han sjöng häromkvällen. Vilken röst och vilken energi!
Ian Honeyman bryter av mot resten av sällskapet genom att bära shorts. Ett sätt att hålla fast vid den engelska skoluniformtraditionen, förklarar han. Han går på så många programpunkter han kan, berättar han, trots att han inte förstår särskilt mycket av innehållet, och han frågar om han får följa med till vår sista anhalt, Kulturskolans generalrepetition av en pjäs om drömmar. Hanna Gustafsson, Ebba Eneslätt, Zinlin Naylin och Felicia Lakkala håller på att förbereda sig tillsammans med dramapedagogen Alf Klippmark i Medborgarhusets aula.
– Det ska bli roligt att visa vad vi kan, säger Zinlin Naylin.
När flickorna är fotograferade på scenen hinner vi inte stanna längre. Vi lämnar byn där nu förvisso nattmörkret lagt sig, men där månen lyser upp samhället och sjön intill ett klart ljus.
Den brittiske tenoren avböjer skjuts, han vill gärna ta sig en promenad tillbaka. Men innan vi skiljs åt delar han ut en helt oväntad kindpuss. En typiskt sådan otippad sak som kan hända under en nattfestival i Korpilombolo. Kanske något av festivalens själ.