Att se ”Min mamma – en dokumentärmusikal” är att göra en tidsresa. Charlotte Engelkes gör en typ av skitig, obekväm och stundtals gapig scenkonst som numera sällan visas på Norrbottens scener. Men den har funnits, Staffan Westerbergs kabaréer till exempel. Jag märker att jag saknat det.

2006 besökte också Engelkes länet med ”Miss Very Wagner”. Den här gången har Engelkes tillsammans med Sophie Holgersson istället gjort en återresa till de egna mödrarna. Men också till barndom, andras mödrar och kanske till att vara mor själv.

Det börjar avskalat. Golvet på scenen i Acusticums Black Box omringas av en ljusramp med päronformade lampor. En filmduk täcker fonden. Engelkes sjunger om att sitta därovan.

Sedan börjar ett slags vandrande. Engelkes använder de rullbara klädhängarna till att byta om, skapa rum och ta fram väl vald rekvisita som strykbräda, morgonrockar och våffeljärn. I varje hålrum gömmer sig cigarettfimpar att strössla ut på scenen. Och stundtals bryter den dokumentära filmen med hennes mamma in som en röst i föreställningen.

Fram växer ett mammaskap som präglas av varandet men mindre dess lätthet. Vara där, inte vara där, ha höga klackar, inte orka leva längre, katten som bästa vännen, barnen, en cigg, ett piller, en vacker klänning.

Efteråt är rummet så när som på fimparna, de tomma pillerkartongerna och riset, rensat på rörelse och ljud. Engelkes har talat om det mödraskap vi inte talar om, och det med gott humör fast det kan vara så sorgligt för barnen. Men det är som om barnens historia faktiskt inte riktigt hör hit. Och det är kanske det allra viktigaste med ”Min mamma – en dokumentärmusikal”.