När publiken i Ebeneser tillfrågas om de har läst Tomas Bannerheds debutroman Korparna om pojken som växer upp på ett småländskt lantbruk med en psykiskt sjuk far, räcker näst intill samtliga upp handen.

Boken, som fick Augustpriset 2011, har berört många av oss och innan kvällen är slut har Tomas Bannerhed lovat att den ska bli film under nästa år med fotografen Jens Assur som regissör.

Efter sin skönlitterära debut har han tagit steget till en något ovanligare litterär genre. Tillsammans med fågelfotografen Brutus Östling, också tidigare Augustprisvinnare, har Tomas Bannerhed skapat I starens tid, som kom ut nu i höst. Även detta en bok om fåglar, men på ett helt annat sätt. Det är inte direkt en faktabok, snarare innehåller den en rad filosofiska texter – om just fåglar.

Artikelbild

| Kontext författarscen. Författaren Tomas Bannerhed och samtalsledaren Kerstin Wixe samtalar om böcker och fåglar. Bilden på korpen som visas på väggen är tagen av Brutus Östling, som Tomas Bannerhed har gjort boken "I starens tid" tillsammans med.

– Ingen av oss är någon riktig faktaexpert, men jag tror att vi kanske har den personliga blicken för fåglar, säger han.

Höken, rördrommen, sångsvanen, hägern, lövsångaren, taltrasten – för att inte tala om göken – och många fler, figurerar i deras bilder och betraktelser i boken.

Precis som pojken Klas i Korparna, växte Tomas Bannerhed upp på den småländska landsbygden och ville bort därifrån.

– Jag klarar inte av att bo på landet, där får jag för mycket tid att tänka, konstaterar han.

Först när han genomgick en 30-årskris och kände att han tröttnat på det prestationsinriktade liv han förde, beslutade han sig för att på allvar uppsöka naturen igen – och upptäckte något helt nytt.

– I normala fall när du kommer hem sätter du dig kanske vid datorn i två timmar. Det är som att äta smågodis och lämnar efter sig en fadd och unken smak. Att komma ut i naturen öppnar dina sinnen, gör dig mer skärpt. Man blir utsatt, mer däggdjur. Ensam under stjärnorna på ett annat sätt.

Han har myntat ett uttryck som han kallar "förstubbningens magi". Det betyder att du sätter sig på en stubbe i skogen och inväntar rödhaken, förklarar han. Eller kanske lavskrikan om du bor i norra Sverige. Den som lämnar mobiltelefonen hemma och sitter där på stubben och väntar i ungefär en kvart kommer att få uppleva det.

– Jag tänker inte på rödhaken som individ utan som begreppet rödhake som kommit till stubben 1 000 år och kommer att komma i 1 000 år till. Ska man vara riktigt högtidlig så kommer man då i kontakt med evigheten.