Det är en Shakespeare på gott humör som är i farten på det lantliga Hägnan i sommar med nypremiären av En midsommarnattsdröm. Och naturligtvis spelar själva platsen en roll i att lyfta denna lyckliga komedi om kärlek, sex och försoning. Allt i en förförisk scenografi av Mona Knutsdotter och en musik i dansant folkton av absolut toppklass (Tomas Isacsson). För regin svarar Olle Törnqvist som bearbetat, eller snarare vässat, Göran O Erikssons översättning till ett folklustspel inte utan undertexter.

Pjäsen skrevs till ett adelsbröllop runt 1595. Samtidigt var man förstås tvungna att spela fler föreställningar för att få in pengar nog att räcka till bröd för dagen. Några kulturstödspengar fanns inte då (och kanske inte heller här i Norrbotten till hösten om oppositionen i regionen får som de vill) på sin höjd viss ekonomisk uppbackning från kungligheter och knösrika adelsmän. Alltså gällde det att få en bred publik på gott humör. Och Shakespeare var en hejare i att blanda högt och lågt vilket En midsommarnattsdröm är ett gott exempel på. Saftigt grova skämt varvas med högstämd poesi om kärlekens väsen och livets flyktighet.

Och föreställningen på Hägnan bjuder på högkaratig komedi med spring i dörrar (bildligt om än inte bokstavligt), tokroliga missförstånd som får oanade konsekvenser. Det är liv och lust och skådespelarna ser alla ut att trivas i sina roller. Att Kristine Gulbrandsen har en komisk ådra har vi sett förr – här är hon i sitt esse. Shakespeare började själv som skådespelare i gruppen Lord Chamberlain’s Men och lärde sig betydelsen av att även de små rollerna måste ges lyster och karaktär. Vilket förstås är orsaken till att Shakespeares pjäser och inte minst En midsommarnattsdröm ännu spelas över hela världen. Det är som en lovsång till hänförelsens vackra vanvett.

Artikelbild

| Linda Vincent som älvdrottningen Titania i nypremiären av pjäsen ”En midsommarnattsdröm” på Hägnan.

Det stundar bröllop för Hertigen Teseus och hans Hippolyta. Bland de förnäma gästerna finns några kärlekskranka ungdomar. Där är Hermia som är kär i Lysander trots att hennes pappa Egeus kräver att hon ska gifta sig med Demetrius. Helena som är bästa kompis med Hermia trånar i sin tur efter Demetrius som just gjort slut med henne för att istället söka fånga Hermia. En rejäl soppa som ni förstår. Hermia och Lysander flyr med Helena och Demetrius hack i häl in i skogen, som blir likt en tillfällig asyl från samhällets alla krav och osnutna patriarkala regler.

Samtidigt förbereder ett gäng hantverkare att spela sin pjäs Pyramus och Thisbe som en hyllning till hertigens bröllop. Botten – Jonas Hellman Driessen formligen älskar sin roll – kämpar med näbbar och klor för att roffa åt sig de bästa bitarna. Hans gestaltning av en förtrollad åsna lockade till pärlande skratt. Iii – haa! Och tack förresten Annika Forslund Rimbleus för ett ruskans hemskt lejon.

Så kommer älvkungen Oberon och hans Titania in i handlingen. De grälar så det osar vitlök och Oberon vill jäklas med sin fru. Till sin hjälp tar han upptågsmakaren Puck (en fräckt kaxig Maja Runeberg) som är den som rycker i alla tåtar och får saker att hända fram till pjäsens slut. Puck droppar ett elixir i både Titanias och de älskandes ögon vilket leder till än mer förvecklingar och allt blir en enda härva innan det hela – förstås – slutar lyckligt. Och Puck får sista ordet: ”Om vi inte visslas ut/blir vi kanske bra till slut. Så god natt nu allihop/kläm nu i med bravorop/och applåder, om ni känner/Att vi mött er här som vänner.”

Det bjöds helt enkelt teatergodis på Hägnan. Och nog blev det applåder. Hjärtliga. Långa. Välförtjänta.