Intresset för fotografi vaknade redan när jag gick i sexan. Jag fick överta pappas Agfa Isolette. En bälgkamera som var gammal redan då. Man laddade den med rullfilm som gav tolv exponeringar. Det gällde att välja sina motiv noggrant innan exponeringen. Jag började med att framkalla film och senare byggde jag mig ett mörkrum. I detta ögonblick startade magiken på allvar. Det var en beroendeskapande känsla att se en bild sakta uppenbara sig i framkallningsvätskan. Jag var fast för livet.

Trots det blev min väg till fotografyrket inte spikrak. Mamma och pappa tyckte inte att fotograf var något riktigt yrke. Jag hade foto som hobby under många år och gick Naturlinjen på gymnasiet med siktet inställt på universitetsstudier. Jag skulle bli kemist och börja forska.

Men sen var det då Evert Hollström, min teckningslärare. Han tyckte naturligtvis att teckning var det viktigaste ämnet och han brann för konsten. Allt annat hade ju varit tjänstefel hos en lärare. Vi läste konsthistoria och jag började måla. Jag och min kompis Rune hade många idéer. Vi gjorde bland annat en spelfilm på superåtta och ett bildspel till musik av Pink Floyd. Allt i god pubertal anda. Inför en julavslutning skulle vi göra ett självförstörande konstverk besjälat av Jean Tinguely. Tankarna kring det var lite vaga men smällare och fyrverkeripjäser ingick i konceptet. Evert funderade lite hur han skulle kunna motivera dessa inköp på teckningskontot. Jaja, det ordnar sig, sa han, kör på.

Det konstverket blev aldrig av, men det berodde inte på teckningsläraren.

Mitt där jag gick på naturlinjen och hade en framtid utstakad som kemist blev jag drabbad av bilden. Jag koncentrerade mig på fotografi och där har jag varit i drygt 40 år. Det ångrar jag inte många sekunder. Där ser man vad en engagerad lärare kan göra för ens framtid.

Jag har dessutom varit företagare hela mitt yrkesverksamma liv. En motvillig och helt ointresserad företagare. Nästan lite mot. Om mitt mål hade varit att växa och starta fler företag, då är jag misslyckad. Om mitt mål hade varit att tjäna mycket pengar och maximerat vinsten så hade jag varit en besviken fotograf. Om målet varit en stor pension då hade jag nu så här i närheten av åldersstrecket blivit panikslagen, med tanke på att mina orangea kuvert är så små och genomskinliga att jag knappt ser dom.

Tro det eller ej, man kan ha andra drivkrafter och mål än pengar och samtidigt vara företagare. Det finns faktiskt saker som är viktigare och absolut inte mätbara på ett objektivt sätt. Att få vara fri och berätta, skapa och uttrycka sig är omätbara värden som ingen kan ta ifrån dig. Tack Evert.