”och Norrbottens järnverk blev en magnet

den fullastade bilen tog språnget norrut”

Så skriver Lars Hedström i den inledande dikten i sin nya sympatiska bok ”Edeforsgatan 80 och andra ställen”. Dikten innehåller en urscen för både Hedström och boken: föräldrarna som åker med den lille sonen i sin DKW över Bergnäsbron ut mot Örnäset och hyreslängorna på Edeforsgatan för att börja ett nytt liv i Luleå. I horisonten ser man järnverket där fadern fått arbete.

Lennart Holmboms målning Edeforsgatan pryder bokens omslag, en bild med ljusdunkel och speglingar som korresponderar med Hedströms spaningar efter den tid som flytt. Minnena kan vara dunkla och mångtydiga men de speglar våra liv.

Mina hjältar flimrar förbi med ljusets hastighet

i kvinnornas varma blickar, och i männens otydliga

finns allt som lever i mig och i alla generationer

det är ett gemensamt minne vi bär med oss.

Edeforsgatan vimlar av ungar, pojken Lars får många kamrater som leker i en egen äventyrsvärld bortom de vuxnas kontroll, i mörka källare, skyddsrum och till förbjudna områden i malmhamnen.

Dessa kollektivdikter från ett barnperspektiv hör till bokens höjdpunkter och ger en bild av Luleå som en spännande stad. Edeforsgatan öppnar sig mot världen:

det var som vi drömde

oss ut i farleden, bort mot Rotterdam och Bremen

och kanske över Atlanten

Malmkajen och redden där handelsfartygen låg

som en påminnelse om att Luleå inte var allt.

I bokens andra diktsvit, kallad ”Och andra ställen” porträtterar Hedström ömsint. sina mor- och farföräldrar, kärleksfulla strofer om strävsamma och trygga människor.

Några dikter tar med läsaren till Norge, ett land som Hedström gärna reser till, ”jag korsar gränsen om och om igen”. Författare som Sigurd Evensmo och Stein Mehren har betytt mycket för honom.

Den avslutande diktsviten, ”Fragment och förståelse” står i kontrast till de tidigare ganska genomskinliga berättande dikternas regelbundna strofer. Här hörs en annan röst, inte så artikulerad, tonen är dämpad och ibland resignerad. Nu är det andra tider, mycket har hänt sedan barndomen på Edeforsgatan. Ingen trygg morfar finns längre. Vem kan man lita på? Vem talar sanning?

Ett rum av luftbubblor

ord som snöflingor, flyktiga

alla ansikten likadana

frågor men inga svar

Vi längtar efter bristningar

sekunden när vi brinner

Den långa avslutande prosalyriska dikten, ”Rader ur de små fragmentens dagbok” sammanfattar diktarens uppfattning om livet och dikten. Han har insett att fotoalbumets bilder inte räcker som dokument, orden måste med, även om språket är opålitligt och man aldrig når fram till ”sanningen”.

Det som verkligen till slut befriade mig var känslan att det

verkligen fanns ett språk inuti bilderna. Det var ingenting som

jag hittade på. Rösterna hördes plötsligt, klart.

Jag lyssnar gärna till Hedströms röst och hoppas att nya dikter pockar på att bli skrivna. Eller varför inte en roman med en järnverksarbetare som huvudperson?