Luleå Storband ger ett lite amatörmässigt intryck.

Det låter så klart som en förolämpning, men menar egentligen bara att poängtera hur de verkar vara ett gäng vänner som har ett band ihop. Som då och då arrangerar konsert, när de har tid och råd ur egen ficka. Entusiastiska amatörer som gör det för sitt eget och publikens höga nöjes skull, alltså, snarare än professionella musiker med en jobbunden förpliktelse.

Sedan bildade just det här kompisgänget sitt band för nästan ett halv sekel sedan (endast en originalmedlem är kvar sedan starten, men bara det är ju imponerande), och med den historian av repetitioner och framträdanden bakom sig blir det ju ganska professionellt genomfört ändå.

Artikelbild

| Trio. Jan Söderberg, Birigitta Ökvist och Åke Selinder med Luleå Storband.

”Vad fint att så många vågat sina lårbenshalsar”, säger dirigent Magnus Plumppu och syftar främst på rådande väderlek, men kanske också på publikens ålder. Arrangemanget känns också väl anpassat för en lite äldre publik, delvis vad gäller volym- och ljussättning i lokalen, men också såklart urval och nostalgigrad. Jag föreställer mig att det är de många långtida och trogna besökarna som skrattar åt kommentaren – vilket de också gör när sista numret är Quincy Jones ”Nasty Magnus”, och Magnus Plumppu påpekar att det finns en låt på samma skiva som heter ”Pleasingly plump”. Det är en familjär stämning.

Den traditionella höstkonsertens tema i år är just Quincy Jones, men innehållet mycket material som fördaterar dennes karriär, och kommer från en rad olika kompositörer och arrangörer. Solist Jan Söderberg sjunger ”New York, new York”, kvällens nyaste nymmer, skriven för Liza Minelli 1977; medan Amanda Lindgren Clarin (som träder fram till mikrofon med växelvis trumpet och röst som soloinstrument) framför Rodgers och Harts fina ”Bewitched, bothered and bewildered”. Gruppens musiker turas om att presentera repertoarens punkter och dess olika solister på ett avslappnat och informellt sätt. Ganska tidigt får vi också träffa Birgitta Ökvist, som sjunger bland annat ”Cry me a river” med ett vibrato som passar storbandserans toner perfekt.

Blåset är sparsamt uppmickat och framförandet ganska stillsamt. Svängigt, fast mest lugnt och mysigt, med slaskvädret i närminnet. Som jag tidigare påpekat: väl anpassat för den lite äldre publiken. Men också, som Luleå Storband med rätta påpekar om och om igen: det här är musik utan bäst-före-datum.

Definitivt värt att riskera en lårbenshals för.