Jazzmusik ska vara kul, slår Luleå Storband fast i sin programförklaring, och när den 45-årsjubilerande ensemblen under onsdagskvällen bjuder in till födelsedagskalas i den till sista gradängplatsen fyllda Lilla Salen är det spelglada svänget och hängivenheten inför det musikaliska material man tar sig an, huvudsakligen Kansas city suite , skriven av Benny Carter för Count Basies orkester, omöjliga att ta miste på, än mindre att smittas av. Vilket ju är kul, inget snack om den saken. Det ska dock sägas direkt att den som söker nyskapande och ifrågasättande av storbandsformen i linje med det arbete kollegorna i Norrbotten Big Band utför får leta förgäves, här handlar det snarare om ett nostalgiskt och pietetsfullt återskapande av musik från vad man anser vara storbandsgenrens guldålder.

Under merparten av kvällen skrider musiken fram i stilla majestät, präglad av en svunnen tids - tja, artighet är väl ordet. Tveklöst stämningsfullt - blundar man är det inte svårt att se svartvita bilder från det sena 1950-talets på ytan mer oskyldiga värld flimra förbi på näthinnan. Den uppsluppet smånostalgiska stämningen förstärks av bandmedlemmarnas inspirerade mellansnack, inte minst förstetrumpetaren Christer Ödbergs ytterst underhållande skildring av den från gangsters föga befriade miljö Kansas City var under den tid dessa musikaliska guldkorn vaskades fram.

Soloinsatserna - tydligt markerade i programbladet - är korta och allt annat än spräckiga, och den virtuositet bandmedlemmarna besitter manifesterar sig främst i osviklig timing, som i den höggradigt suggestiva film noir-doftande The legend, eller i The Wiggle walk, ett praktexempel på Basies plinkiga, bluesfärgade groove och en av konsertens höjdare enligt undertecknad, med ypperliga solon av Jan Lundberg på svajig tenorsax, den enastående Patrik Östholm på trombon, Ragnar "Basie" Lindvall på piano och Amanda Lindgren Clarin, som inte bara briljerar på trumpet utan även står för några ädeljazziga vokalinsatser under kvällen, främst i ärkeklassikern Bye bye blackbird från 1926.

Artikelbild

| Firar. Luleå Storband firade 45 år med en konsert på Kulturens hus. it"s all right with me, Vokalisten Amanda Lindgren Clarin gjorde ne ädeljazzig insats.

Kvällens andra vokalist Birgitta Ökvist levererar bland annat en stilfull Georgia on my mind, men den största överraskningen, som höjer temperaturen åtskilliga grader, är när tredje gästvokalisten Åke Selinder går loss på James Browns I feel good med härligt stötblås och stramt souligt gitarrsolo av Joachim Toft. Kvällens svängighetspris delas mellan den underbara latininfluerade Amoroso och avslutningsnumret, Selinder-Ökvist-duetten Choo choo cho ch’ boogie från 1946, en rhythm’n’blues-dänga av Louis Jordan som (vemodigt nog) förebådar den rockmusik som tio år senare för alltid skulle förpassa storbandsjazz av detta slag från populärmusikens frontlinje. Att denna odiskutabelt kvalitativa musik får leva vidare sida vid sida med den mer framåtsträvande jazzen är ett bevis på den stora rikedom på uttryck jazzen rymmer, och man bugar och gratulerar den spänstiga 45-årsjubilaren. En fin kväll!