Jag brukar ju hävda att motiven enbart är en förevändning att måla. Det är vad som sedan händer på duken som kan bli konst, färgläggning eller avbildning. Faran med att, som i Larssons fall, tapetsera med format- och motivmässigt likartade målningar är att somligt drunknar i massintrycket.

En fördel är dock att de mindre lyckade försvinner i mängden, det finns en del som inte tillför särskilt mycket. En annan fara är att bilderna uppfattas som enahanda om likartade kompositioner upprepas med samma perspektiv och samma placeringar i bildplanen. Det är i sak inget fel i detta men det är hur bilderna presenteras i en utställning som kan diskuteras. Här skulle man kunna sovra eller gruppera om.

Larsson arbetar ofta med ett inslag, en imprimitur, en bottenfärg på bilderna. Många gånger utgörs inslaget av en cinnober, en varm lite gulröd ton. Den målar man mot eller målar bort men den kommer att påverka målningens slutton och lysa igenom i olika utsträckning. Husmålningen ”Mjölkberget III” sticker ut mer än andra, i den ger imprimituren övermålad med en komplementgrön, en sällsam lyster till bilden.

Artikelbild

Husmålning. "Mjölkberget III", olja, Leif Å Larsson.

Under det tidiga 1900-talet blev billiga kameror var mans egendom. Allmänheten gavs möjligheten att på ett enkelt sätt bevara sina minnen i bild. Livets olika skiften, anförvanters porträtt och egendomar kunde dokumenteras och klistras in i album. Nu sparar vi bilderna i telefoner och i dataminnen. Det här är ju ett historiskt källmaterial som säger mycket om den tid det förevigades i.

Leif Å Larsson har botaniserat i gamla fotoalbum och använt dem som förlagor till målningar. I dessa bilder, liksom i husbilderna, poserar motiven orörligt uppställda, som på en teaterscen vända mot betraktaren, fotografen eller målaren. Det är ett ålderdomligt estetiskt grepp som refererar mer till en förfotografisk tid då hela berättelsen skulle hålla sig inom bildytan. Larsson har utnyttjat detta och låtit figurerna tonat in och ut i bilden. Det ger en känsla av ett eko från det förgångna ett memento mori som manar oss att ägna tankar åt dem som föregått oss och som skapat förutsättningarna för det liv vi har i dag.

Bilden ”Åkerströms” är som ett släktepitafium över en torparfamilj, ett hedrande äreminne till de i samhället obemärkta. En bild i samma anda är ”Tidsfragment VII”, ett gäng arbetare, mekaniker eller bensinstationspersonal stående på en veranda. Bilden har något av en Edward Hoppers klarhet över sig. De komplementära färgerna i bilden bidrar till den krispiga lyskraften i målningen.

Den bild som lyfter sig klarast över de övriga är det varmt inkännande porträttet på "Berta" iklädd en brokig blus och ett ljust förkläde, hel och ren, med värdighet sittande i försommarsolen på en förstutrapp. Det vilar en doft av nytvättat och välvädrat omkring henne. Hennes av reumatism förvärkta händer vittnar om det eviga tvättandet i bykkar och vid iskalla klappbryggor.

Artikelbild

Arbetare. "Tidsfragment VII", olja, Leif Å Larsson

Här känner man att Larsson tillfört något alldeles extra till den rena avbildningen.