När journalisten Nadja Yllners yngsta dotter Lova gick i fjärde klass slutade hon att gå till skolan. Hon blev en så kallad hemmasittare. Nu har hon med dotterns tillåtelse skrivit boken "Hon kallades hemmasittare – ...om skolan, tårarna och kampen i hallen". En högst personlig berättelse samtidigt som hon, som tidigare grävande reporter på Uppdrag Granskning, söker svar på varför antalet barn som inte längre klarar att gå till skolan, utvecklar ångest, depressioner och börjar medicinera, ökat oroväckande mycket de senaste tio åren.
För det är ingen munter läsning. Under åren 2009-2019 ökar antalet 10-14-åringar med psykiatriska diagnoser som till exempel adhd, autism, ångestsyndrom och depression från 11 000 till 34 000. Alltså en tredubbling av barn och unga som har kontakt med psykiatrin - en kurva som inte börjat plana ut.
la Sundberg Lax är chef för ett hemmasittarprogram i Stockholm och hon menar att det utmärkande för hemmasittare är att de vill gå till skolan men klarar det inte. De skolkar inte utan upplever ett sådant stort känslomässigt obehag när de närmar sig skolan att de isolerar sig istället. I Japan har detta samhällsfenomen uppmärksammats sedan 1960-talet. Och i Japan ser man samma tendens som i Sverige - antalet "futoko" (icke-närvarande) ökade mellan 2017-2018 från 144 031 till 164 528 barn, enligt ett reportage från BBC från 23 december 2019.
Skolan pekas ut som en orsak, inte minst att de mindre grupperna försvunnit, men till viss del också avsaknad av struktur och förutsägbarhet när den gamla katederundervisningen byttes ut mot ett mer projektinriktat lärande med mycket ansvar på de enskilda eleverna.
En annan orsak kan vara det samhälleliga paradigmskifte som förändrat vår sociala interaktion i grunden - nämligen den digitala revolutionen. Barn som växt upp på andra sidan millennieskiftet behöver egentligen aldrig ha tråkigt. De kan kliva in i den digitala världen där belöningar kommer snabbt och vänner hålls på betryggande avstånd i en föreställning som pågår dygnet runt. Men det kan också ha ett pris, för det identitetsskapande spelet som pågår ute på internet klarar inte alla barn med i värsta fall isolering som följd.
Därför, den oroande ökningen av barn och unga som inte längre klarar av att gå till skolan är inte ett föräldraproblem. Det är ett samhälleligt problem. För vad försöker alla dessa barn säga oss, egentligen?