Lysande färd mot avgrunden

Rasmus Lindbergs Natten är dagens mor är en stor teaterhändelse. 

Det är bara att buga inför det viktiga steg som Norrbottensteatern nu har tagit.

Scenrummet är ett komprimerat 1950-tal, en fond med tidstypiska attribut klaustrofobiskt staplade på varandra. Ovanför spritskåpet hänger kristallkronan, det enda av värde som alkoholisten ännu inte har berövat sin livskamrat. Hotellköket är familjens fängelse, världen utanför existerar mest som en dröm om ett annat liv.

Det är den 9 maj 1956 och Margareta Gudmundsons Kerstin - i originaltexten Martin - ska börja supa igen. Där börjar färden mot avgrunden.

Krampaktigt försöker Kerstin hålla fasaden: håret lagt med perfektion, dräkten välstruken, skorna putsade, ett tillkämpat engagemang i döttrarna, ett låtsat vardagsliv. Under ytan en kropp och ett sinne med ett enda fokus.

Genom att låta en kvinna spela alkoholisten går Rasmus Lindberg i närkamp med den skam som omgärdar alkoholism i allmänhet men kvinnlig alkoholism i synnerhet. Här finns ett stort tabu att bryta.

Vid sin sida har Kerstin Mats Ponténs Erik - i originaltexten Elin - som hasar sig igenom dramat, bedövad av ångest, rädsla och medberoende. Rösten är så forcerad att varje replik upplevs som en kraftansträngning.

Där finns Therése Lindbergs storasyster Görel - i originaltexten Georg - som gisslan i en familj där föräldraskapet sedan länge dränkts i beroende och medberoende. Hon får inte gå för hur skulle då Erik klara sig? Hur skulle lillasyster Sara - i originaltexten David - klara sig? Görel har uthärdat så många återfall att empatin med alkoholisten sedan länge har övergått i blodigt förakt.

Rasmus Lindberg väljer att låta skådespelarna gå ur karaktär i scenbytena. Överenskommelsen bryts och publiken får förnya det avtal som är teaterns själva fundament. Gemensamt fattar vi beslutet att göra fiktionen sann. Där finns också en lek med rollerna publik/skådespelare, i vilken de sistnämnda görs till åskådare när de inte är aktiva på scenen. Gränsen mellan dramat och verkligheten luckras upp.

Natten är dagens mor är i mångt och mycket Maja Runebergs föreställning. Det är 16-åringen Sara som tydligast speglar fångenskapen. Hon identifierar sig med den dödsdömde Caryl Chessman, senare avrättad i San Quentin, och gör gaskammaren till metafor för den långsamma kvävningen i familjen. Hon sätter ord på smärtan.

Sara är den som, trots sin extrema utsatthet, gör starkast motstånd. Med normbrytande sexualitet, överlägsen verbal förmåga och vägran att inordna sig, rubbar hon de andras cirklar. Natten är hennes liv, bara då kan hon andas, och genom radio, tv och jazzmusik stjäl hon glimtar av livet bortom muren av skuld, skam och svek.

Familjen kan vingklippa och förnedra henne men aldrig ta full kontroll. I så måtto äger hon en frihet, själslig snarare än fysisk, som de andra saknar. Men med frihet kommer bestraffning. Sara bär hela familjens trauma samtidigt som hon utsätts för grova attacker. Görel och Erik gör homosexualiteten och den fria tanken till en del av den sjukdom som plågar livet ur dem. Kerstins alkoholism är ett monster för kraftfullt för att kväsa, men genom att tygla Sara kan skenbar reda bringas i helvetet.

Maja Runeberg tolkar rollen med smärtsam intimitet. Genom sitt fysiska spel och briljanta bruk av rösten ger hon den söndertrasade tonåringen plågsam trovärdighet. Där finns beröringsskräcken och den ständiga vaksamheten (är mamma snäll eller full i dag?). Samtidigt okuvligheten, försöken att hålla garden uppe, självbevarelsedriften. Ni kan beröva mig livet, men det finns dörrar ni aldrig kan öppna. Sara värker under huden långt efter att ljuset tänts i salongen.

Rasmus Lindbergs Natten är dagens mor är en stor teaterhändelse.

När ojämställdheten på landets scener förs på tal får ofta pjäsutbudets begränsningar i persongalleri stå som förklaring till rådande orättvisor. Den som inte önskar ändra på tingens ordning har ett utmärkt alibi. Teaterchefer kan rulla tummarna tills dess dramatikerna begriper att det är dags att skriva upp kvinnorna på scenerna. Nämen trist, det fanns inga vettiga kvinnoroller i den här pjäsen. En enkel ursäkt med utgångspunkt i genussystemets determinism. För hur skulle det se ut om kvinnor började göra mansroller? Ingen ordning alls. Stor förvirring i salongerna.

Det är här som Norrbottensteatern kliver in i matchen.

Teaterchefen Karin Enberg kastar åt Rasmus Lindberg en pjäs skriven för tre män och en kvinna, skickar upp honom i ringen för att se honom vinna på knockout. Ty dramat vilar på erfarenheter som ju egentligen har föga att göra med vad skådespelarna råkar ha mellan benen.

Det är bara att buga inför det viktiga steg som Norrbottensteatern nu har tagit.

 
  • Mest läst på Kuriren.nu
  • Senaste nytt
  • TT
  • Mest kommenterade
  • Läs också:

Kultur

  • Lokalt