Var bottnar man? Vart flyter man? Finns något grund? Vart ögat än vänder sig i de olika salarna möts det av uttryck hjärnan inte riktigt kan placera jämfört med den västerländska samtidskonst och konsthistoria den är van vid – till och med när man anar dialogen med den. Tack och lov finns en utförlig katalog och ett fint radioreportage ”Konsten att visa samtida konst i Boden och Sankt Petersburg” av journalisten Helene Alm på Sveriges Radio P1. Läsa innan eller forska vidare på efter att man mött verken i hallarna är förstås en smaksak.

Det handlar också om en särskild gren av den ryska konsten. Den kallas protestkonst och som inom sig tar sig olika uttryck. I sex salar och utomhus visas verk i de mest skilda tekniker. Saknas gör kanske bara den textila konsten och i stunden presenterad performance art.

Det absolut första intrycket förutom mängden är att konsten framför allt har producerats av manliga konstnärer. Som sökandes efter ett provocerande uttryck återvänder flera av dem till att använda mäns nakenhet, det galna och oväntade, både sexualiserat och ”vanligt” våld, dekonstruktion av överheter och till kvinnors rumpor.

Artikelbild

| Sots Art. Socialistisk realism och popkonst i förening. Alexander Kosolapov "Mclenin’s" 1991. Affisch.

Ett givet fält att arbeta i är religionen som har fört ett minst sagt intressant liv i Ryssland/Sovjetunionen/Ryssland. Från det att tsaren utropar landet till det tredje Rom i mitten av 1500-talet till det senaste seklets påbjudna ateism och 1990-talet återuppståndelse som maktfaktor - men utan att erkänna de tidigare förföljelserna. Ett faktum som Avdey Ter-Oganian i sin performance ”Ung ateist” ville påtala när han högg sönder ikonreproduktioner.

Avdey Ter-Oganian tillhör den andra generationens protestkonstnärer som enligt katalogen, mer än de tidigare tilläts uttala sig tydligt politiskt efter 1989, men som genom sitt verk tänjde gränsen till det yttersta och drogs inför rätta. Ett foto av verket finns i salen på våning 5 och vill besökaren följa utställningen kronologiskt är det rätt start. I sal B visas verk från sent 1970-tal och den riktning som kallas Sots Art presenteras. Namnet som är kombination av socialistisk realism och pop art och ett slags replik till den kapitalistiska världens popkonst byggd på reklam. Som de mest betydande förgrundsgestalterna presenteras Vitaly Komar och Alexander Melamid. Deras konst skapades i ett samhälle där det offentliga språket i ord och bild hade tydliga ramar. Konstnärerna hade heller inget program för förändring utan ville snarare väcka ett folk som vant sig vid tystnad och åsiktslöshet – åtminstone utanför köken. Överdrivet och fräckt går det att höra sovjetmänniskor dra efter andan och kanske skratta till när bilderna dök upp i offentligheten.

När man sedan tar sig ner genom huset visar det sig att senare tiders protestkonstnärer också kommenterar dessa tidiga konstnärer. Och det blir tydligt att här finns en egen konstdiskussion bortom den europeiska. Bakom muren har den ryska konsten på flera sätt fått växa i tysthet, och om den nämns inte heller mycket i de svenska konstkursernas litteratur. Utställningen blir därför också en resa in i en värld som geografiskt ligger så nära, ett par timmar med bil, men på grund av murar och rädsla fortfarande så okänd. Stor glädje har jag dock av att nyligen läst Svetlana Aleksijevitj dokumentära intervjubok ”Tiden second hand” om sovjetmänniskan och hennes verklighet, precis som för konstnärerna byggd på den vanliga människans berättelse och konstnären/författarens eget jag.

Den som söker en estetiserande konst eller konst för sin egen skull bör dock hoppa över dessa ryska konstnärer. De snarare värjer sig eller vänder sig emot en konst som går att placera på konsthallar och sälja. Konsten handlar istället om att väcka publiken men också konstnärerna själva. En gren arbetar också med aktioner som involverar publiken. Ibland dokumenteras verken på film och foto för att distribueras via elektroniska medier. Utannonserad performance med en scen och salong enligt västerländsk modell däremot närmast fnyser curatorn Andrey Erofeev åt. Jag är benägen att hålla med. En flashmobb som bara dyker upp, eller en händelse som gör mig osäker är givetvis mer tankeväckande än när jag kan vara säker på en distans och så som en smygtittare bara kika in genom rutan utan risk.

Artikelbild

Människohandel i Moskvas förorter. Kvinnor till salu i storformat rakt i ögat på betraktaren. Oleg Kulik “Crucifixion”, Fotocollage.

Men som sagt – den manliga blicken blir till sist tjatig och att så på plan 1 möta Pussy Riot och Voina Group är upplyftande. Det ryska samhället tycks patriarkalt så att kvinnor inte har mycket att påtala men inte gjort det i någon utsträckning känns märkligt. Urvalet omfattar trots allt över 45 konstnärer eller grupper. Frånvaron väcker däför frågor. Är det kuratorns blick som valt bort kvinnor eller handlar det om att kvinnor inte vågat ta risken att fängslas - särskilt om man på mödrars vis i en patriarkal kultur har barn att ta hand om? För mötet med den brutala övermakten, här formulerad som kosacker alltid beredda med piskan, innebär också att protestkonstnärerna alltid arbetar med smärtan och hotet över sig. Kvinnorna i Pussy Riot blir därför viktiga och deras verk har snarast fått viral spridning, kanske kan man påstå att de har öppnat dörren för den samtidiga ryska konsten i västerlandet?

Mer obehaglig är då bilden av sex som i flera av bilderna mest handlar om makt och där män penetrerar - helst bakifrån. De går att beröras illa av och så är det väl också meningen att betraktaren ska då den ryska protestkonsten även hör hemma i en tradition med rötter i 1500-talets karnevalskultur med skrattet, masker, det utmanande grova och det burleska som uttryck. Förbjuden i Ryssland sedan 1600-talet men precis som religionen överlevande i det fördolda och beredd att träda fram. Ibland i smyg och nu på Havremagasinet i Boden i en utställning för dig som vill veta mer om rysk konst, konst, dig själv och samhället. För inte heller i Sverige saknas gränser att lätt överträda förstår vi när performanceakten ”Äkta moderaterna” polisanmälts och Carolina Falkholts verk med ett stiliserat kvinnligt könsorgan får riksdagspolitiker att ropa på fängelse.