Vi sitter vid köksbordet hemma i huset i Jokkmokk. Hon slår upp kaffe i sin kopp och karvar av en bit torkat renkött.
– Ta för dig, uppmanar hon.
En av intervjufrågorna handlar om det samiska språket. Då väller det upp igen. Irritationen över att alltid få frågor om den samiska identiteten. Inte om artistskapet.
– Det är som att alla journalister är på jakt efter samma sak. Jag är less på att prata om i fall jag kan språket eller inte, eller att jag bott både i Stockholm och i Jokkmokk.
Nyligen hade hon en konsert i Karasjok. Stämningen i lokalen var stel. Publiken satt ner vid bord. Hon la särskilt märke till några kvinnor, hur allvarliga de såg ut.
Maxida Märak började prata med dem från scenen, som hon alltid gör.
– Jag sa till dem att ibland vill man bara dansa och ha roligt. Fastän man är same. Då såg jag hur tanterna skrattade. Jag fick faktiskt publiken att börja dansa. Det var coolt.
När hon uppträder har hon oftast på sig streetkläder. Kanske har hon en samisk brosch. Det samiska sitter inte i kläderna.
Vi behöver ta vår kultur till ett annat plan där man inte måste hävda sin identitet. Ett plan där det samiska är normen.
DJ, skådespelare, manusförfattare, filmstatist, konstnär, jojkare, hiphoppare, musikvideoproducent, trubadursångerska, blue grass-artist och slöjdare. Jag var förvarnad om att hon var en multikonstnär – och konstaterar snart att det inte var någon överdrift. Därtill har hon den sortens kulturella självförtroende som bara den som fått det med modersmjölken har. Nästan alla i hennes släkt sysslar med kultur.
Hennes lillasyster är poeten Mimi Märak. Hennes lillebror Emil spelar i ett band. Hennes farbror David jobbar i musikbranschen. Hennes morfar är den kända jojkaren Johan Märak – som för övrigt var bästa kompis med konstnären Lars Pirak. Personer hon vuxit upp med, lyssnat till, präglats av.
– Mina föräldrar har alltid sagt att allt går. Mamma tejpade upp papper över köksgolvet när jag var liten, så att jag kunde ligga där och rita hela dagarna. Det var den bästa kulturella miljö du kunde växa upp i.
I skolan, framförallt gymnasiet, kände hon sig som ett djur i bur.
– Alla skulle vara bra på fysik och matte. Teater och konst hade inget värde. Men om alla barn ska klumpas ihop och vara bra på samma saker skulle alla arbeta med samma jobb sedan. Så är det ju inte, säger hon tankfullt.
Direkt efter studenten reste hon till Stockholm. Hon ville tjäna pengar, bli ekonomiskt självständig så att hon kunde göra vad hon ville. Hon gjorde en snabbkarriär i hamburgerrestauranger och klädaffärer. Till slut jobbade hon så mycket att hon knappt orkade med något skapande. Men visst – några gig hade hon på Stockholmsklubbarna.
En Jokkmokkstjej som reser till Stockholm och får uppträda på scener – så där utan vidare?
– Jag är en öppen person och med mycket kontakter. Jag har inte sökt mig till dem, jag har bara dykt upp i samma sammanhang, förklarar hon.
På sätt och vis är det enklare i Stockholm. Världarna krockar inte på samma sätt. Det finns inte så mycket fördomar mot samer.
– De tyckte väl att jag var ett intressant fenomen helt enkelt – en liten samisk hiphop-brud.
Under perioden i Stockholm rörde hon sig både i musikerkretsar och i en undergroundvärld som hon bara vagt beskriver.
– Mitt liv har inte alltid varit en dans på rosor. Det är inget jag vill prata om.
När jag ändå pressar henne försiktigt ger hon en liten vink om vad det handlar om.
– Här i Sápmi har vi en extremt hög självmordsstatistik – något som tyder på en förödande psykisk ohälsa. Eftersom alla känner varandra, så drabbas alla när någon tar bort sig. Flera av mina vänner har dött. Det har varit perioder då det har varit riktigt tungt.
Men hon har inte blivit knäckt, tvärtom har livet gjort henne stark. Hon var den första som ställde sig på barrikaderna för att ta strid mot gruvbolagen och deras planer på att bryta malm i Jokkmokk.
– Det är väldigt svårt att klämma åt mig. Ta till exempel nätmobbning, det är något jag råkat ut för. Det rör mig inte ryggen. Det finns så mycket värre saker att bli upprörd över än några billiga tricks för att försöka sätta dit en på nätet.
Gruvfrågan är infekterad i Jokkmokk och har skapat två läger. Men hon är inte orolig när hon vandrar genom samhället.
Idag är hon återigen Jokkmokksbo, något som har att göra med att hon träffade sin man, renskötaren Mattias, och sökte in på Samernas folkhögskola, den tvååriga linjen för trä och horn.
– Det var som att allt föll på plats. Att bara få ägna sig åt skapandet, det var fantastiskt.
Hon visar några av de knivar hon tillverkat.
– Den här fick Mattias i 30-årspresent, berättar hon.
Efteråt fick hon jobb som skådespelare på Giron Sámi Teáhter i Kiruna, men efter att hennes dotter fötts, bestämde hon sig för att satsa på musiken. Hon har beställt en egen studioanläggning och helt tagit kommandot över produktionen. Hon har redan material för en CD-skiva, men har samtidigt så många spelningar att hon inte hunnit bestämma var, när och hur hon ska släppa den.
I vintras blev det stort rabalder när hon och några andra artister ”bojkottade” vintermarknaden, därför att de tyckte att Jokkmokks kommun var för lierad med gruvbolagen.
– Journalisterna ringde som sjutton i telefon och skrev en massa. Men faktum är att det var ingen bojkott, det var fel framställt i media. Vi avstod bara från de scenframträdanden vi tagit på oss – inte från själva marknaden.
Första dagen arrangerade hon och några andra samiska konstnärer ”den svarta rajden”. De kände att det inte räckte med en demonstration, utan ville skapa något mer osmakligt som skulle etsa sig fast på näthinnan. De klädde sig i svarta plastsäckar, målade sig vita i ansiktet och drog efter sig ackjor med renskelett. De tågade tysta fram till marknadsscenen, där Maxida Märak och hennes syster gjorde ett oanmält framträdande med poesi och jojk.
– Vi ville visa vad som blir kvar om gruvorna tar över Jokkmokk. Det var en kupp och en del tyckte nog att vi skändade marknaden. Men de flesta var positiva och stöttade oss.
Det är dags för Maxida Märak att hämta dottern på förskolan och vi måste avrunda intervjun. Som sista fråga undrar jag hur hon önskar att dottern ska bli.
– Självständig. Alltid medveten om vilka rättigheter – och skyldigheter – hon har som människa. Att hon får bli precis den hon vill.