Mikael Niemi efter dådet: Här är bilden jag bär med mig

DÅDET I STOCKHOLM Det är den bild jag bär med mig av Sverige efter attacken. Två kvinnor i en belägrad frisersalong som vet att livet måste gå vidare. Som bestämmer sig för att göra håret färdigt.

Det är fredag och jag är på väg till Stockholm. I Pajala har två decimeter snö fallit under natten. Jag skottar och kör sedan de 22 milen till Kallax flygplats. Strax efter lunch är jag i Stockholm och går längs Drottninggatan. Mycket folk är ute i vårsolen. En man står med sin reklamskylt för en köttrestaurang, två gatumusiker spelar dragspel och trumma, en rultig gumma i sjal går tigger med en pappmugg i handen. Jag passerar ett tjugotal småbarn i sexårsåldern på utflykt med sin dagispersonal. Det är nästan så varmt att man kan sitta ute och fika. Jag kommer till Författarförbundets gästbostad på Drottninggatan 88, går in på rummet och vilar en stund.

När jag ska gå ut igen står en ung kvinna utanför porten. Hon rycker skrämt till. Jag ler mot henne och skojar lite för att lätta på stämningen.

– Har du inte hört vad som hänt? säger hon.

Då märker jag att hon darrar av skräck. Hon pekar.

– En lastbil. Den har kört över folk.

Jag går ut på gatan och ser ambulanserna. Overallklädd personal gör hjärt-lungräddning på en livlös kropp. Folk står och filmar och fotar. Några bylten ligger vid väggen där en tiggare suttit, gatan är röd av blod. Strindbergstexten i asfalten är nedfläckad. Ett av Drottninggatans stenlejon är vräkt åt sidan, den bär blå avskavd färg från ett fordon. Nedifrån Åhléns ser jag rök stiga upp. Uppe i skyn kretsar en helikopter.

Ambulanserna kör iväg med sina offer och jag backar tillbaka in på gården. Vi som står där pratar med varandra på ett nytt sätt. Plötsligt känns vi alla som vänner.

– Det kan komma mer, säger någon oroligt. Bomber, galningar med automatvapen. Ofta gör de samordnade attacker.

Alla minns vi Nice. Paris. London.

Jag står kvar tills polisens insatsstyrka kommer rusande längs gatan i skyddsvästar, hjälmar, beväpnade med automatkarbiner. Man hör dem lång väg, de skriker med hesa militärröster:

– In i portarna! Genast, det är allvar!

Kängorna klampar förbi. Det känns som krig. Jag retirerar upp på Sveriges Författarförbunds kontor. I trapphuset sitter en mörkhyad man, hur har han tagit sig in förbi kodlåset? Intill står hans misstänkt välfyllda gråa ryggsäck. Jag ringer på dörren och kontoret öppnas. Personalen är märkbart tagen, alla letar information på sina telefoner. De satt i möte när det hände. En våldsam smäll. Höga skrik nedanför fönstret. När de såg ut från balkongen körde en lastbil bort i rasande fart. Kvar låg kropparna.

Men det första som sedan hände var att folk sprang fram och hjälpte.

De flydde inte, eller stod passiva och filmade. Den första reaktionen var att man ville rädda liv.

I ett par timmar stöttar vi varandra och försöker förstå vad som hänt. Apparna på mobilen ger de senaste nyheterna. Tunnelbanan är stängd. Tåg och bussar står stilla och Centralstationen är avspärrad. Mannen nere i trapphuset visar sig bara ha sökt skydd. Två poliser kommer in på kontoret, mycket vänliga. De presenterar sig och undrar om vi sett något. Personalen får vittna om vad de sett och hört från balkongen. Så snabbt polisen är på plats, jag är imponerad. Vi jämför med Palmemordet, tänk om det hade skötts på liknande sätt. Då skulle det varit löst idag.

Personalen får tillstånd av polisen att ta sig hemåt. För flera av dem väntar kilometerlånga promenader. Jag går in på Centralbadet i huset intill som förvandlats till ett kriscentrum. Röda Kors-personal har anlänt i sina röda västar. De ser alla djupt i ögonen, mig också, och undrar hur vi mår, ifall vi behöver prata. En av dem arbetar som psykolog, en annan kommer från Värmland men arbetar här. När de fick larmet lämnade alla sina jobb och tog sig hit. Deras professionella värme behövs. Fyra unga kvinnor kommer från en butik intill, de var genast på brottsplatsen och såg allt. Deras sorg och smärta känns plågsam även på mig. En äldre kvinna i sjal bryter ihop och skriker hejdlöst, hon hålls om av ambulanspersonal. Jag kan bara ana vilka minnen från flykt och förtryck som väckts till liv i henne. En mörkhyad man var också där när det hände, han såg hur fotgängare kastades upp i luften. Han verkar mycket samlad och stark men får ändå ett långt samtal med den svensk-finska Röda Kors-kvinnan som är ett lugnt centrum i vimlet.

Mitt bland Centralbadets tropiska växter sitter en dam med rullator. Hon väntar på att bli hämtad av sin dotter, men trafiken är ju avspärrad överallt. En orolig mamma väntar på att få träffa sitt lilla barn som sitter instängd i en biograf intill. De skulle haft en kul eftermiddag med klassen. På gården står en kundvagn med blåa IKEA-kassar fyllda av filtar och nallebjörnar redo. Och medan allt detta pågår sjunger en talgoxe och pilfinkar i trädkronorna. I rabatterna blommar krokus och scilla. Det är vår i luften.

Överallt går poliser omkring. Vi kan inte röra oss fritt på gatan, överallt står avspärrningar. Men jag slås av polisernas vänlighet, mitt i deras press. De tar sig tid att förklara, de är tålmodiga, flera frågar mig om jag fått vittna om det jag sett. Det känns som att det här ska vi ordna. Tillsammans.

En butiksägare av utländsk härkomst står villrådig och undrar hur han ska ta sig hem.

– Lastbilen for förbi utanför mitt fönster, berättar han. När jag gick ut såg jag hur en barnvagn låg där krossad. Jag orkade inte gå dit och titta.

Jag kan bara nicka försiktigt.

– Jag var på jobbet förra gången också, säger han. Hela butiken skakade när killen sprängde bomben. Tänk om han ställt sig lite längre hitåt.

En kvinna står stilla, och jag undrar hur hon mår.

– Det går bra, säger hon. Det här är inte första gången för mig.

– Vad menar du?

– Jag var med om tsunamin också.

Skymningen faller över Stockholm. Bosse från Röda Korset står utanför Centralbadet och vägleder. Bilar börjar släppas fram. Jag hjälper till att trampa ner polisens avspärrningsband så fordonen kan köra över. En man står och väntar på en anhörig, han berättar att han kört in ända från Vaxholm.

– Det gick bra att köra fram till Karlaplan, men därifrån har jag promenerat. Tänk dig, fredag kväll mitt i rusningstid kunde jag gå mitt på Birger Jarlsgatan och Sveavägen. Överallt såg jag folk som vandrade. De gick på trottoarerna, men själv gick jag mitt i gatan.

Och medan vi står där kommer en man gående. Jag tror inte mina ögon. Det är min kulturkompis Alf från Korpilombolo, som åtföljs av en kvinnlig polis. På ryggen har han en stor ryggsäck, och i handen en militärgrön väska av skumt utseende. Dålig tajming. Dessutom är han både långhårig och skäggig.

– De vill kolla mitt bagage, berättar han.

Det visar sig att han ska bo hos en kompis i närheten. Och jag tänker att vi finns då tamejfan överallt, vi tornedalingar.

Centralbadets café serverar gratis smörgåsar och kaffe. Jag börjar förstå att det är den enda middag jag kommer att få idag och äter tacksamt. Flera mår dåligt, gråter. En ung tjej vill desperat hem, men är för rädd för att gå till fots. Och inga taxibilar syns till här bland avspärrningarna.

Damen med rullatorn väntar fortfarande på sin dotter. Jag småpratar med henne och säger att det är ju fint att vi lever. Det tycker hon också.

Utanför rullar en blå SL-buss förbi. Det är barnen från biografen. De måste köras till sin skola innan de får träffa sina föräldrar.

Vid midnatt tar jag en promenad. City är ödsligt, resturanger och pubar är stängda. Kriminaltekniker letar spår med ficklampor och fotograferar varenda fläck av gatan. Teveteam står och filmar, där är Tysk Tv och CBS medan k-pistbeväpnade poliser vaktar intill.

På morgonen ligger en lila plasthandske från kriminalteknikerna kvar i rännstenen. De första blommorna och gravljusen har lagts på dödsplatserna. Människor är allvarliga och lågmälda. Jag har aldrig sett Stockholmstrafiken köra så här stilla och hänsynsfullt.

Det är i det skicket jag lämnar Stockholm. Kvar i minnet finns den kvinna jag pratade med på kriscentret på Sturebadet kvällen innan. Hon har långt blont hår och berättar att hon satt hos frisören när allt hände. Lastbilen rusade förbi utanför fönstret. De avbröt och mötte kaoset därute. Döden.

– Men du hann bli fin i håret, säger jag.

– Vi funderade hur vi skulle göra, jag och frisören. Skulle vi avbryta och gå hem? Men sedan sa vi till varandra att vi gör klart det.

Frisören står intill, mörkhårig och kanske nysvensk, vad vet jag. Hon nickar vänligt mot mig. Jag kan se dem båda framför mig i hårsalongen. En som pysslar om den andre i lugn och ro, när helvetet plötsligt bryter ut. De blir rädda och tänker först avbryta och gå hem. Men sedan bestämmer de sig för att fortsätta. Det är den bild jag bär med mig av Sverige efter attacken. Två kvinnor i en belägrad frisersalong som vet att livet måste gå vidare. Som bestämmer sig för att göra håret färdigt.

 
 
  • Mest läst på Kuriren.nu
  • Senaste nytt
  • TT
Skicka in ditt klipp!

Kultur

Recensioner