Missionen är att demokratisera konsten

Konst.

Konstnär, feminist, lesbisk, DJ, programledare, skribent, lärare, antirasist med ett starkt stöd i systerskapet.

Orden är inte mina. De är Kakan Hermanssons beskrivning av sig själv.

Nu är hon aktuell med sin första soloutställning Jag ska begrava dig med vernissage i Kiruna den 26 juni i samarbete med Konstmuseet i Norr.

En utställning om mäns våld om kvinnor i samarbete med Norrbottens kvinnojourer.

- Mäns våld mot kvinnor är nog det största problemet i världen. I grunden ett kvinnohat som bottnar i vårt patriarkala samhälle. Därför är det exempelvis löjligt att tala om näthat. Det handlar om kvinnohat eftersom det drabbar alla möjliga olika sorts kvinnor, inte bara offentliga feministern som mig, säger hon.

Tidig samhällsanalys

Hon hymlar inte med sina åsikter. Det har aldrig legat i Kakan Hermanssons natur att foga sig eller att tiga tyst i församlingen. Dotter till två konverterade katoliker har hon alltid sett tron som en solidaritetshandling och feminismen som samhällsanalysen. Kanske har det handlat om överlevnad.

- Jag har alltid reagerat på orättvisor. Söta tjejer, duktiga i skolan, kanske utmärkande i idrott som sexualiseras… Den kampen tog jag redan som liten. Jag var utbölingen.

Ja, samhällsanalysen stod klar tidigt, däremot var det först efter ett år på Konstfack som hon förstod att hennes konstnärskap inte stod i motsatsförhållande till hennes politiska övertygelse.

- Jag tänkte alltid att jag skulle bli sjuksköterska. Ett yrke som skulle ge mig möjlighet att hjälpa och rädda många kvinnor, men när jag insåg jag inte behövde särskilja min konst från mitt politiska engagemang föll allt på plats.

Hon kunde påverka, men på ett annat sätt. Till och med valet av material och form för hennes konstnärliga uttryck, keramiken, skulle kunna ses som en politisk handling. Nu är det bara en del av sanningen. Kakan Hermansson föll nämligen redan 20 år gammal handlöst för leran som material med keramiken som färdig produkt.

- Det var som att hitta hem. Jag har alltid varit en rastlös person. Leran gjorde mig lugn.

Den andra delen är att Kakan Hermansson verkligen ser på valet av material och form som del av en feministisk samhällsanalys; Varför anses visst fint annat fult? Vad är den dominerande estetiska normen? Vem har skapat den? Och varför har konsthantverk låg status?

För Kakan Hermansson är det självklart.

- Tänk alla broderade dukar som kvinnor tillverkat som nu säljs för fem kronor på second hand. Det säger allt, menar hon.

Estetikens normalitet

Därför har hon också mycket medvetet jobbat med att bryta estetikens normalitet. Låtit rosa, det glittriga och vackert flickiga ta plats i det offentliga rummet vid hennes utställningar. Eller med Kakans ord, låta det unga flickor gillar ta plats och därmed bekräfta dem. Men det handlar inte bara om kön, utan också om klass och etnicitet, menar hon. Missionen är att göra konsten demokratisk, lyfta fram underordnande gruppers berättelser.

- Den dominerande estetiken och smaken är skapad av vita, medel- och överklass män. Den är manlig, liksom konstscenen. Därför intresserar det mig inte alls att gå på Moderna museet och titta på Andy Warhol verk, exempelvis.

Mycket av hennes konstnärskap har dessutom kretsat kring våld. Hon har belyst problemet med ätstörningar och våld mot HBTQ-personer. Nu alltså mäns våld mot kvinnor, där hon förutom keramiska verk kommer att visa två videofilmer baserade på två kvinnors berättelser med erfarenhet från relationer med våldsamma män.

- Filmer är 20 minuter långa, totalt 40 minuter, men denna fråga är så marginaliserad. Folk får helt enkelt ge dessa berättelser 40 minuter av sitt liv. Det är inte för mycket begärt, menar Kakan Hermansson.

 
  • Senaste nytt
  • TT
  • Mest kommenterade
  • Läs också:

Kultur

  • Lokalt