Som en av Bodens största byggnader, gjord av sten och trä och sex våningar reslig, står Havremagasinet i utkanten av försvarsmaktens anläggningar i Bodens västra delar. Erik Josephson ritade huset med den vackert ljusgula fasaden och dörrar och fönster i engelskt rött. Mellan 1911 och 1950 användes huset för förvaring av havre till militärens hästar.

Havremagasinet, som byggnadsminnesförklarades 2001, erbjuder 3 600 kvadratmeter golvyta och är sedan 2014 länskonsthall, efter att ha tagit sina första steg som konsthall 2010. Utställningsprofilen är tvådelad: Dels visas konst med lokal kulturhistorisk förankring, dels nordisk och internationell samtidskonst.

Under sommaren och fram till slutet av september delar utställningarna ”Pendang” och ”Du som jag” på utrymmet.

Artikelbild

| "Look who's talking". Carola Grahns textinstallation på en mack i Boden.

”Pendang” parar ihop Bodenskolan (en grupp lokala konstnärer som verkade under 1950- och 60-talen) med nutida, norrbottniska konstnärer, medan ”Du som jag” undersöker rörelserna mellan olika kulturer med hjälp av 14 samtidskonstnärer – ofta med kopplingar till ursprungsbefolkningar – från Colombia, Guatemala, USA, Mexiko, Sverige och Norge.

Det ska sägas med en gång att de båda utställningarna kräver flera timmar till förfogande, om man vill gå i närkamp med verken på samtliga våningar. Bara Paul Siggs film ”Viljan till makt”, om den ariska kolonin ”Nueva Germania” i Paraguay vid förra sekelskiftet, tar över en timme i anspråk och de många skiftande uttrycken bland verken i ”Du som jag” kräver ett uthålligt fokus.

Mattias Olofssons video ”She is handsome and well proportioned” är dock bara nio minuter kort, men hinner ändå genom sekundsnabba stillbildsbyten problematisera historien om hur den samiska kvinnan Stor-Stina, bland många andra turer, togs till Stockholm 1837 för att visas upp i en slags freak show: Hon exponerades i en källare tolv timmar om dagen utan att ens hinna med att äta.

Edinson Quinones har levt i kokabuskens närhet större delen av sitt liv – som plockare av buskens blad, som invånare i Colombias knarksamhälle. I ”Fram och tillbaka” har han med tålmodig detaljrikedom skurit ut små figurer ur kokablad. Tillsammans formulerar miniatyrbilderna en historia: Kors, flygplan, helikoptrar, paraplyer, djur, fotsulor och något som liknar keruber blandas om vartannat i ett våldsamt narrativ.

Artikelbild

| "Vandring". Jette Andersens bortvända figur återkommer.

I ett par installationspräglade verk, Delcy Morelos ordlösa ”Begravd jord” (med den mer sjungande spanska titeln ”Entierra tierra”) och Carola Grahns ”Look who’s talking”, sträcks tanken utanför rummen.

Morelos har täckt väggar och några stycken av Havremagasinets totalt 288 träpelare med jord, som en slags kommentar till vår ofta alltför stora fixering vid ytans utseende. I Grahns textbaserade och flerdelade verk – som utvik i utställningskatalogen, på magasinets vägg och som skyltar på bensinmackar i bland annat Boden och Abisko – riktar hon sig direkt till betraktaren med ett närmast privat tilltal: "I saw you filling up your truck at the station yesterday. And I realize I can't go on without letting you know".

Artikelbild

"Vårvinter". Sven Bohmans nästan färglösa årstidsmålning.

Om vi riktar blickarna mot den absoluta närmiljön, så hittar vi riktigt intressant nutida – lokalt – måleri i "Pendang".

Jette Andersens bortvända, återkommande kvinnogestalt i " Vandring" kontrar June Montana Lorentz (Bodenskolans enda kvinnliga konstnär) hitvända, lätt kubistiskt skildrade karaktär i "Pianospel": Med intensiva rödtoner kommer båda med påståenden som pockar på uppmärksamhet.

Artikelbild

"Pianospel". June Montana Lorentz i kubismens fotspår.

Den absoluta måleriska höjdpunkten sker i mötet mellan Sven Bohman och Lennart Holmbom. De liknar varandra i tilltal och idévärld, där natur och träd träder fram som huvudsaken.

Bohman är mindre dunkel än Holmbom, snöfläckar och björkstammar ljusar upp hans verk. Båda är skickliga på att hantera ljuset –framför allt Holmbom har en exceptionell förmåga att lågintensivt genomlysa sina verk. Halvdunklet i en triptyk som "Genom skogen" lockar in en, och än mer i utställningens enskilda höjdpunkt "Mr Edwards semester":

Artikelbild

"Begravd jord". Delcy Morelo täcker pelare och golv.

Här glöder ett försiktigt gult ljus inne i en husvagn, klädstrecket hänger utanför, medan skogen omsluter Mr Edwards verklighet.