Litterär scen Det är en afton då det "lilla livet" får ta plats på scenen.

I säsongens första Kontext växer nämligen ett ömsint porträtt av en äldre kvinna och mamma sakta fram i ett öppet och stillsamt samtal mellan Kerstin Wixe och konstnären och författaren Sven Teglund, som i boken "ensamheten värst" publicerat sin mors, Siri Johansson, dagboksanteckningar de sista 20 åren av hennes liv.

6 000 sidor skrev Siri Johansson från hennes makes död 1990-till hennes egen bortgång 2010. Anteckningar som Sven Teglund redigerat och som skådespelaren Sara Arnia läser ett urval ur under kvällens gång.

En bok som väckt ett enormt intresse och som bjuder läsaren på en inblick i åldrandet, via Siris egna vardagshändelser. Hon skriver om väder, besök, kaffebjudningar, vad hon ätit, sjukdomar och kvalitén på sin egen sömn. Bara tre gånger nämner hon stora nyhetshändelse; Estonia- och Tsunamikatastrofen samt 11 september.

– Det bärande genom anteckningarna är hennes ensamhet. Hon har förvisso besök under hela 90-talet, men känner sig ändå ensam. En oro och ångest hon bar sedan pappa dog. Ingenting är som vanligt. Siri sa ofta att den bästa tiden i hennes liv var när jag och mina bröder var små, menar Sven Teglund.

Under tiden hon för sina anteckningar krymper också hennes liv. Den 29 april 2004 har hon efter en stroke tvingats flytta till ett serviceboende. Hon får en ny adress, vilket hon närmast upprepar som ett mantra i sina anteckningar. Den allra sista anteckningen är daterad den 21 april 2010. Då har hennes språk sakta försvunnit för att ge plats för ett inre samtal med Jesus.

– Det finns ingen frivillighet med åldrandet, men livet för oss alla finns i Siris anteckningar. Vi kliver upp, vi dricker kaffe, vi läser morgontidningen, gör upp planer.., säger Sven Teglund.