På lördag är det vernissage för det annorlunda konstverket som enligt konstnären – trots sin ovanlighet – i själva verket kan var essensen av det tomrum som Sverige behöver fylla valåret 2018.

Konstverket är verkligen ett vardagsrum. Ett offentligt vardagsrum för Bodens invånare som hon hoppas ska bli välbesökt. Samtidigt är det så klart också en symbol för något – ett vardagsrum i en vidare bemärkelse och allt vad ett vardagsrum står för.

Sandi Hilal bubblar över av tankar och funderingar om vardagsrum när hon svarar i telefon hemma i Stockholm som sedan ett år tillbaka är hennes och hennes familjs nya bostadsort i världen.

Artikelbild

| Statens konstråd bjöd in Sandi Hilal utifrån hennes mångåriga erfarenheter av att arbeta med konst och arkitektur som rör flyktingskap och nya offentliga rum.

Men vi börjar med en återblick två år tillbaka i tiden.

Sandi Hilal fick frågan av Statens konstråd om hon kunde delta i projektet ”Konst händer”, en storslagen konstsatsning från regeringen med fokus på miljonprogramsområden i landet. 15 platser hade valts ut och på dessa platser skulle lokala projektgrupper arbeta tillsammans med professionella konstnärer.

Sandi Hilal har sina rötter i Palestina. Efter att ha utbildat sig och bott många år i Italien återvände hon till Palestina för att arbeta i ett flyktingläger. I rollen som arkitekt arbetade hon med frågan om hur palestinier skulle kunna återkolonisera områden som de tidigare förlorat. Det handlade lika mycket om konst och arkitektur som om politisk aktivism.

Erfarenheterna från flyktinglägret påverkade hur hon tog sig an konstprojektet i Boden.

Hon kom till Boden i snöig novemberdag, fick en resumé av Bodens historia, alla år av beredskap och förberedelser inför ett befarat krigsutbrott. Hon fick veta också veta hur Försvarsmakten efter hand rustat ner och att Boden idag är en av de kommuner i Sverige som tar emot flest asylsökande.

Hon besökte Prästholmen och såg ensamhet, kyla och deprimerade människor som bara ville därifrån.

– Jag frågade: Är det verkligen någon av flyktingarna som vill bo här? Och till min förvåning fick jag höra att det fanns det.

Hon sammanfördes med Yasmeen Mahmoud och Ibrahim Muhammad Haj Abdullah, ett flyktingpar från Syrien. De hade tagit beslutet att konsekvent och regelbundet börja bjuda in människor till sitt hus. Inte bara landsmän utan människor av olika nationaliteter, både svenskar och andra. På så sätt sattes en process igång, där dynamiken i relationerna förändrades. Svenskarna slutade att bara tycka synd om dem.

Både utifrån det syriska parets situation och utifrån sin egen upplevelse av att vara främling i ett nytt land tog tankarna form. Vad var det som de nya bodensarna behövde?

Det hon kom fram till var att vad de framförallt behövde var – ett vardagsrum.

– Som flykting känner man sig som en gäst i ett nytt land. Men det är viktigt att inte fastna i det. Vardagsrummet ger dig möjligheten att vara värd, att bjuda in andra och att själv sätta agendan.

I den arabiska kulturen är gästfriheten central, berättar hon, och att vara värd är något människor ständigt tränas i.

– Det är inte konstigare än att bestämma sig för att sticka ut och springa varje dag en viss tid.

Sandi Hilal tycker att det är en kultur som även svenskar skulle vinna på anamma i högre grad.

– Att ha gäster gör ditt liv mer innehållsrikt. Du får fler överraskningar. Men det handlar också om något annat. Att vara värd är ett sätt för människor att representera sig själva, inte bara staten.

Majoriteten asylsökande i Bodens flyktingförläggningar hade inte tillgång till ett eget vardagsrum. Därför bestämde hon sig för att bygga ett som alla kunde använda. Bodenbo har upplåtit ett rum i ett av husen på Prästholmen och det har nu Sandi Halil utformat till det publika vardagsrum hon drömde om.

Märker du någon skillnad mellan hur flyktingarna i Palestina mår jämfört med dem du möter i Sverige?

– De människor som jag mötte i flyktinglägret i Palestina var väldigt politiskt involverade. De kämpade för sina rättigheter och för sina liv. Det gjorde att de fick kraft som människor.

Bland dem hon mött på Prästholmen i Boden fick hon en helt annan känsla.

– De kanske är glada för att deras barn ska få växa upp i Sverige. Men det finns en politisk passivitet – en del av dem verkar helt ha gett upp sina egna liv. Det är verkligen sorgligt, inte bara för dem utan även för Sverige. Och har vi ens råd med det?

Sverige är ett fantastiskt land, slår hon fast. Men även de nya svenskarna behöver bli involverade i samhället. De behöver få vara värdar i ett eget vardagsrum.