Ett godmodigt, lågintensivt krig för glesbygden bortom de stockholmska innerstadstullarna, för arbetets värdighet och för storljugande berättare av skrönor, mot lögnaktiga pampar som skor sig och ”de stora grabbarna som gör de stora tabbarna”. För oss som varit med ett tag känns de lustfyllda krigsstrategierna igen. Beväpnade med trummor, ståbas, banjo, gitarr, munspel och allsköns flöjter levererar stridsförbandet åtskilliga salvor av folkrock och blues, litet smatter av cajun och ett och annat knallskott av reggae. Som brukligt är drivs det frikostigt med myten om macho-Norrland, här finns en komisk tungvrickande husvagnsblues och ett pärlband av talade och sjungna anekdoter, som den om huset nära Tjäderåsens kam som i fyllan och villan, ”utan egen förskyllan”, råkade målas om till en jättereflex. Men här finns också ”bondångersånger som gråter ett skratt och skrattar en gråt” och åtskilliga lyriska vardagsbetraktelser - om längtan hem och om den nyfödda fyrakilos bebis som är en större jackpot än allt som kan vinnas på tips eller penninglotter, och om Sara vid vävstolen som söndervärkt, skev och krum fortsätter att väva sitt liv i den fattiglukt som sitter kvar i kläder och lakan efter varje tvätt. Bengt Ruthström glänser i gripande ”Tankar på nattgammal is” , mikro-romanen om förföriske predikanten Robertino Rosenkvist väcker alltid publikens förtjusning och vi påminns än en gång om att en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte. Låt oss ta vara på dem!

Här ges kängor till den Vita Huset-potentat som tycks besitta alla bokstavskombinationer utom den som består av I och Q, och de sprattlande slemtorskar som Metoo-vågen sköljt upp på stranden får sina fiskar varma. För ja, nog vore ”Äntligen borta” en synnerligen passande titel på TV4:s kommande, Timell-lösa hemmafixarprogram! Visst hade väldokumenterat slagfärdige frontmannen Ronny Eriksson gärna kunnat få utveckla skämten litet mer, som det är nu stannar det ofta abrupt efter en eller två oneliners, och nog hade jag, jubiléet till ära, välkomnat några fler inslag som brutit av mot gruppens ordinarie showupplägg. Men visst, här finns stora kvantiteter aforistiska tänkvärdheter solida nog att kunna ristas på runstenar och tillräckligt mycket annat lajbans för att publiken ska kunna lämna lokalen mätt och belåten efter den tudelade avslutning där vi bjuds på en äkta kampsång med uppmaningen till Moder Svea att öppna portmonnän för den fattiga kusinen i norr, innan det blivit dags för bandets ofrånkomliga signaturmelodi, den om platsen där man känner vart stigarna går och gäddorna slår. Ja, ni vet. Platsen dit man kommer när man kommer hem.