Duon är tveklöst en av folkmusik-Sveriges friskaste fläktar just nu, inte bara för att de med sina kraftfulla röster och sin ypperliga fiolhantering skapar lyriskt karg musikmagi, utan även för att dessa normkritiska traditionsbärare blåser rent i folkmusiktraditionens unknare skrymslen, visar på hur traditionen ger styrka och sammanhang men också kan urarta till inskränkt nationalism eller fastna i museal stiltje. De berättar om rösten som vapen och om hur mäns våld mot kvinnor inte, som vissa gillar att tro, kommit med de senaste årens invandring utan kan spåras i texterna till gamla folklåtar, samt hyllar det pärlband av matriarker, däribland Marie Selander, Ellika Frisell och Lena Willemark, som gått i bräschen för göra folkmusikvärlden till något mer än en traditionstyngd mansgrotta. En av dessa inspirerande matriarker, Burträsk-bördiga Siw Burman, som sedan 70-talet gjort ett hästjobb som musiker, pedagog och upptecknare av mer än 400 västerbottniska låtar, gästar scenen under konsertens senare del för att ge järnet i den tillälliga matriarkpowertrion Sara-Siw-Samantha och ge sina reflektioner från ett liv som kvinna i folkmusikvärlden.

Ett annat grepp på traditionen tar Symbio, bestående av LarsEmil Öjeberget på dragspel och Johannes Geworkian Hellman på elektroniskt processad vevlira. Om än knappast skriande originell - det har onekligen gått inflation i påståenden av typen ”något du aldrig hört förut” – är duons bordunbaserade, ekvilibristiska mix av folkton, Philip Glass-minimalism och elektronisk klubbmusik ofta både vacker och medryckande. Även om jag under färden längs denna tonernas autostrada mer än en gång kommer på mig att längta efter ett mer slingrande, organiskt och stillsamt förhållningssätt till bordunklangen.

Den under kvällen gradvis växande danslystnad som ackumulerats hos den artigt sittande publiken får litet senare utlopp i den i alla Pitefolk-sammanhang obligatoriska, balkanfärgade rytmorgien. I år är det svensk-norsk-bulgariska Lele Lele Orchestra som tillhandahåller toksvänget, och knappt har de dundrat igång förrän stora delar av publiken dragits in en dansens strömvirvel som når sin kulmen när bandet självt kliver ner från scenen för att vilt spelandes sälla sig till den dansande skaran.

Artikelbild

| Musikalisk magi med Sara Parkman, Matriarkerna.

Att ta vid efter denna brutalurladdning av balkanbrötigt bautasväng är sannerligen en utmaning, men Hoven Droven - med gästande trumfantomen Morgan Ågren - får nog sägas ha klarat rollen som finalakt med glans, och den sammanlagda energimängd de jämtländska folkrockveteranerna genererar med sina köttpolskor, metalvalser och powerschottisar är svårslagen, inte minst i vidunderliga ”Okynnesvals”, där det är snudd på King Crimson-tyngd på det hela. När sedan ett trettiotal folkmusikungdomar äntrar scenen för två magnifika finalnummer är den i dessa sammanhang så omhuldade återväxten säkrad. En fin avrundning på en grym festival som under sina två dagar, vid sidan av fler exempel på glimrande återväxt, även rymde storheter som samiska Sara Ajnnak ,Tulipalo med landets nordligaste riksspelman Daniel Wikslund och alltid lika remarkable Ale Möller med vänner på musikalisk äventyrsresa i sällskap med Norrbottens Kammarorkester. Lysande!