Människor hastar iväg till dagens olika förrättningar, man ser enbart de förbipasserandes fötter. Ljuden och bilderna från person- och lastbilar som dundrar förbi fyller filmduken. I rännstenen ligger en död hund som ingen av de förbipasserande tar den minsta notis om. En annan hund försöker få sin döde kamrat att resa på sig, att vakna. Den levande försöker förtvivlat att lyfta den döde med tassen samtidigt som han riktar vädjande blickar till de förbipasserande människorna. Ingen visar den minsta medkänsla för den tragedi som utspelar sig. Djurets vanmakt är djupt gripande.

Filmen heter Gryning utan namn och är gjord av Knutte Wester. Han arbetar med ett brett register av konstnärliga uttryck som text, foto, film och skulptur men framförallt arbetar han med ett medkännande hjärta. Det empatiska går igen i alla de övriga verken han visar på Havremagasinet. Wester arbetar även interaktivt med dem och det han gestaltar. Han flyttar sin ateljé utifrån sina projekt. Ett barnhem i Lettland, ett härbärge i New York eller ett flyktingboende i Vännäs ger den nödvändiga närheten till de moralfilosofiska frågor han vill belysa och de skyldigheter vi som medmänniskor har mot varandra. Det är framförallt barnen som han ger röst åt.

Han vänder på perspektiven och tillsammans med barnen skapar han minnesmärken över alla dem som oförskyllt drabbats av alla dessa politiska och religiösa koryféers byråkrater och våldsverkare som skrivit sin historia i brons på höga stensocklar. Han tar form på barnen, var och en bidrar med något, ett par ben, en hand, en bål och hopmonterade blir det skulpturer som sedan gjuts i brons. De blir monument som hyllar de marginaliserade, det hopp och den framtid vi alla borde värna om. De står där med sina, i dubbel bemärkelse, packade ryggsäckar och väntar på att någon skall se dem och ta dem med sig. Varje verk bär på en historia som presenteras i text eller filmform. Det är angelägna, gripande och ibland beklämmande berättelser, som den om femåriga Malak. Hon som med sin familj hade flytt från krigets Irak och hamnat som ett asylärende i Vännäs där en lynchmobb ger sig på asylboendet. Än en gång tvingas familjen på flykt men nu på grund av svenska huliganer.

Artikelbild

Jag kan vara med i vilket lag som helst, brons, Knutte Wester

Barnen är även i Maria Fribergs utställning Belonging det genomgående temat. Hon arbetar med arrangerade printade foton som medium. Hennes bilder handlar även de på sitt sätt om vuxnas svek mot barnen men med en annan vinkling än Westers, här köper föräldrar ”egentid” med hjälp av prylar.

Duration – varaktighet heter en svit bilder som skaver av ensamhet. Ungarna verkar vara lika ensamma som de lettiska, inneslutna i cyberrymdens konstlade gemenskaper. Den bildsvit som gett namn åt hennes utställningsbidrag, Belonging - tillhörighet, handlar om konsumtion och överflöd och att du är vad du äger. Man kan även vända på utsagan och konstaterar att det du äger äger dig.

Barn flyter i hav av legobitar eller sitter på ett berg av bjärt kolorerade plastprylar. Ingen leker, allt är stilla. En känsla av övergivenhet och alienation vilar över scenerierna. Det är estetiskt oantastliga bilder där form och innehåll lyfter varandra och som ställer väsentliga frågor om samhällsvärderingar, livsstil och etik.

Båda konstnärerna arbetar med utsökt teknisk precision i sina utsagor och med ytterst angelägna ärenden. Det här är konst som verkligen berör på djupet.

Artikelbild

Awating transition, brons, Knutte Wester

Redan nu, utan att veta vad som komma skall, vill jag utnämna den här utställningen till årets utställning! Ett besök på Havremagasinet anbefalles!