MÀnniskor hastar ivÀg till dagens olika förrÀttningar, man ser enbart de förbipasserandes fötter. Ljuden och bilderna frÄn person- och lastbilar som dundrar förbi fyller filmduken. I rÀnnstenen ligger en död hund som ingen av de förbipasserande tar den minsta notis om. En annan hund försöker fÄ sin döde kamrat att resa pÄ sig, att vakna. Den levande försöker förtvivlat att lyfta den döde med tassen samtidigt som han riktar vÀdjande blickar till de förbipasserande mÀnniskorna. Ingen visar den minsta medkÀnsla för den tragedi som utspelar sig. Djurets vanmakt Àr djupt gripande.
Filmen heter Gryning utan namn och Àr gjord av Knutte Wester. Han arbetar med ett brett register av konstnÀrliga uttryck som text, foto, film och skulptur men framförallt arbetar han med ett medkÀnnande hjÀrta. Det empatiska gÄr igen i alla de övriga verken han visar pÄ Havremagasinet. Wester arbetar Àven interaktivt med dem och det han gestaltar. Han flyttar sin ateljé utifrÄn sina projekt. Ett barnhem i Lettland, ett hÀrbÀrge i New York eller ett flyktingboende i VÀnnÀs ger den nödvÀndiga nÀrheten till de moralfilosofiska frÄgor han vill belysa och de skyldigheter vi som medmÀnniskor har mot varandra. Det Àr framförallt barnen som han ger röst Ät.
Han vĂ€nder pĂ„ perspektiven och tillsammans med barnen skapar han minnesmĂ€rken över alla dem som oförskyllt drabbats av alla dessa politiska och religiösa koryfĂ©ers byrĂ„krater och vĂ„ldsverkare som skrivit sin historia i brons pĂ„ höga stensocklar. Han tar form pĂ„ barnen, var och en bidrar med nĂ„got, ett par ben, en hand, en bĂ„l och hopmonterade blir det skulpturer som sedan gjuts i brons. De blir monument som hyllar de marginaliserade, det hopp och den framtid vi alla borde vĂ€rna om. De stĂ„r dĂ€r med sina, i dubbel bemĂ€rkelse, packade ryggsĂ€ckar och vĂ€ntar pĂ„ att nĂ„gon skall se dem och ta dem med sig. Varje verk bĂ€r pĂ„ en historia som presenteras i text eller filmform. Det Ă€r angelĂ€gna, gripande och ibland beklĂ€mmande berĂ€ttelser, som den om femĂ„riga Malak. Hon som med sin familj hade flytt frĂ„n krigets Irak och hamnat som ett asylĂ€rende i VĂ€nnĂ€s dĂ€r en lynchmobb ger sig pĂ„ asylboendet. Ăn en gĂ„ng tvingas familjen pĂ„ flykt men nu pĂ„ grund av svenska huliganer.
Barnen Ă€r Ă€ven i Maria Fribergs utstĂ€llning Belonging det genomgĂ„ende temat. Hon arbetar med arrangerade printade foton som medium. Hennes bilder handlar Ă€ven de pĂ„ sitt sĂ€tt om vuxnas svek mot barnen men med en annan vinkling Ă€n Westers, hĂ€r köper förĂ€ldrar âegentidâ med hjĂ€lp av prylar.
Duration â varaktighet heter en svit bilder som skaver av ensamhet. Ungarna verkar vara lika ensamma som de lettiska, inneslutna i cyberrymdens konstlade gemenskaper. Den bildsvit som gett namn Ă„t hennes utstĂ€llningsbidrag, Belonging - tillhörighet, handlar om konsumtion och överflöd och att du Ă€r vad du Ă€ger. Man kan Ă€ven vĂ€nda pĂ„ utsagan och konstaterar att det du Ă€ger Ă€ger dig.
Barn flyter i hav av legobitar eller sitter pÄ ett berg av bjÀrt kolorerade plastprylar. Ingen leker, allt Àr stilla. En kÀnsla av övergivenhet och alienation vilar över scenerierna. Det Àr estetiskt oantastliga bilder dÀr form och innehÄll lyfter varandra och som stÀller vÀsentliga frÄgor om samhÀllsvÀrderingar, livsstil och etik.
BÄda konstnÀrerna arbetar med utsökt teknisk precision i sina utsagor och med ytterst angelÀgna Àrenden. Det hÀr Àr konst som verkligen berör pÄ djupet.
Redan nu, utan att veta vad som komma skall, vill jag utnÀmna den hÀr utstÀllningen till Ärets utstÀllning! Ett besök pÄ Havremagasinet anbefalles!