För andra gången är Betnér i stan med sin ”Work in progress” – ett upplägg som i korthet kan beskrivas som en komikers förturné där hen testar material inför den större stundande turnén. Inga konstigheter.
Eller kanske, för det här är bättre, mycket bättre, än när Betnér sist besökte Luleå tillsammans med Soran Ismail i ”En skam för Sverige”.
Den gången var gesterna större, skriken fler, och ämnesvalen kretsade då inte kring det han faktiskt är bäst på – Sverigedemokrater och självironi. Det fick Soran Ismail ta hand om av naturliga orsaker.
Betnér är skicklig på att klä av den dumrasism som frodas i ”Stå upp för Sverige”-grupper och dylika sammanhang.
Att göra ner sverigevännerna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson inför 800 personer torde vara lika slitet som publikfriande. Och ungefär lika överraskande som att Bruce Springsteen spelar ”Born To Run” tre-fyra låtar in i extranumren.
Men han är ju bäst också just då. När han exempelvis undrar hur SD-Karlsson – eller vem som helst – resonerar när man väljer att jämföra sig själv med Nils Dacke? Hahaha. Det var roligt på plats, jag lovar.
Betnér har ovanan att dra upp tempot i sina utläggningar lite väl snabbt, en liten parentes kanske, men det är synd eftersom merparten av det han säger är intressant att lyssna till. Att han låter bli att skrika ikväll är också skönt, för han duger gott till att jobba med små gester.
Att tystna helt och låta en frågande stämning fylla lokalen är ett exempel på Betnérs ess.
Hans 15-åriga dotter, rikligt mer knullskämt, och lite mediakritik får såklart också plats under de dryga 70 minuterna. Ungefär lika väntat – vi tar Bruce igen – som att Springsteen plockar fram ”Dancing in the Dark” fem-sex låtar in i extranumren. Men det flyger ju, och han gör det bra.
Visst finns det partier som framstår som lätt ofärdiga, men även där verkar han må bra, och det smittar av sig.
När han ropas tillbaka av publiken får vi frågan om varför tjocka människor aldrig simmar på film. En ytterst sladdrig men sympatisk avslutning på kvällen.
