Kata Dalström eller Hjalmar Branting har visserligen historiens patina, kanske också Tage Erlander, han var ju folklig i tevens barndom. Men skulle Ernst Wigforss, Gunnar Sträng eller Mona Sahlin vara fullgott material till noveller?

Jo, och låter man Björn Runeborg borra i psyken och öden blir det riktigt bra dessutom. Trots att titeln ”Socialdemokratiska noveller” för tankarna till någonting infernaliskt lågt från Timbro. Dit har ju historien fört oss, demoniseringen av det viktigaste politiska partiet i vår moderna historia omöjliggör varje försök till seriös diskussion, oavsett perspektiv.

Och saken med Runeborgs noveller är just detta att han förmänskligar historiens emblematiska figurer, avlägsnar dem från det politiska spelteoriernas torftiga bräde och visar deras komplexitet i komplexa tider.

Alltså känner sig Kata Dahlström som ett risgryn där i Risbergska skolan i Örebro, ett risgryn bland andra. Hon träffar Eugen Watz, som inte är den allra vassaste, men behaglig i umgänget och det är långt innan hon blir landets mest kända agitator.

Eller Per Albin Hansson, som återvänder från sin död är på perrongen 1946 för att i spårvagnen föra samtal med några av dem han påverkat, eller låtit sig påverkas av genom sin politiska närvaro. Ett slags purgatorio där politiken möter vardagen i det slags samtal som aldrig kommer till stånd i det officiella. Samtal efter döden, samtal om det egentliga när man inte längre kan påverka någon.

Olof Palme plockas upp som liftare i Texas, en allvarlig och lyssnande ung man, långt från den utmejslade polemikern av senare snitt. Tage i Ainas tankevärld, värderad, funnen intressant men sammansatt, på distans, alltid på distans. Eller kungens rosor som Sträng har svårt att placera in, varken klassrättvisan eller statsnyttan passar i den rabatten. Att se till att trädgårdspojken på Sofiero är organiserad blir svaret på alla frågor. Världen måste bestå.

Kanske är det berättelsen om de alternativa utvägarna Runeborg berättar, den kontrafaktiska historien som alltid gör sig bäst litterärt. Människan som en hisnande bred harmonisk skala av möjliga variationer där man måste välja en bestämd. Och där till och med socialdemokratins berättelse blir en av många alternativa.