Konsthallen har för sin del valt att stoppa in utställningens fyra konstnärer under etiketten "vatten", men "plats" kunde fungera lika bra som tema. Inget av verken tar specifikt själva utställningsrummen som utgångspunkt, men platserna och implikationerna som Jenny Nordmark refererar till i sitt verk "Nationalälven" (vilket syftar på Kalix älv, som sedan 1992 är fredad från utbyggnad) finns bokstavligt talat utanför fönstret.

Hennes tio närbildsfotografier, från vårflodens framfart i Kamlungeforsen i Kalix älv i maj i år, kompletteras av upplagda stenar från Europas längsta torrfåra vid Letsi vattenkraftverk i Lilla Luleälv. Nordmark presenterar en A4-sida med resonemang om vattenkraftens påverkan på det norrbottniska landskapet och det mest intressanta med hennes idébaserade installation är den här teoretiska överbyggnaden, snarare än de enskilda verken.

De omkringliggande diskussionerna – och det faktum att "Nationalälven" är en del av Nordmarks trilogi om Norrbottens naturtillgångar – placerar på ett värdefullt sätt betraktaren mitt i den pågående samhällskontexten.

Artikelbild

| "Zero Point". Maria Nordin målar akvarell med blyertsprecision.

Platsen, till och med en och samma, är i högsta grad en aktualitet för Finlandsfödde Jussi Ranta. I färgrika, kontrastrika och mer figurativa än abstrakta oljemålningar återkommer han till samma utsikt och motiv. Trästubbar sticker upp mest överallt i de stora tavlorna, såväl som i ett dussintal miniatyrstudier.

Ranta – en hängiven friluftsmålare – har ett fint handlag med färgen, brer på distinkt men inte överdrivet tjockt. Mer öppna (och stubbfria) ytor dyker upp i två tvillingverk, där baksidan av en byggnad utgör förgrund och en rinnande älv bildar bakgrund: Mänskliga spår, men ändå ödsligt naturnära i höst- respektive vinterkulörer.

Akvarellisten Maria Nordin försöker bokstavligt talat pressa sig in innanför ramarna i målningen med den talande titeln "Attempt to fit in a painting", och i hälften av hennes utvalda verk står ansikte och kropp i centrum. Nordin har en imponerande kontroll över sitt medium – den flyktiga, vattenbaserade färgen. I nämnda målning och i "Zero point" är linjeföringen och konturerna så precisa att bilderna nästan ser ut som blyertsteckningar.

Blyertskänslan går igen i diptyken "De obekväma II", där det enkla, effektiva greppet med att återge samma porträttmotiv i skärpa respektive oskärpa osäkrar betydelserna.

Artikelbild

| Utan titel. Jussi Rantas färgrika naturmålningar är alltid namnlösa.

I det förhållandevis begränsade (och lite spretiga) urvalet av Nordins verk urskiljs en trio riktningar: "Blyerts"-figurerna, terrakottatonade bergformationer och ljust pastelliga tavlor med tunna färglager – var och en av dessa stilar kan med lätthet expanderas till separata utställningar.

Av utställningens fyra konstnärer fascinerar fotografen Linda Petersson mest. I "Monument of modernism" (ett projekt som pågått sedan 2010) visar hon ett egensinnigt förhållande till – och omgestaltning av – de monumentala platser som hon besöker. Resultatet blir att både de övergivna kraftsverksrummens karaktär, såväl som Peterssons egen estetisk, framträder tydligt.

Artikelbild

| "Nationalälven". Jenny Nordmarks bild från vårfloden 2016.

Linnvasselvs vattenkraftverk är utställningens huvudperson: I en 13 minuter lång video, filmad inne i kraftverkets hall med marmorgolv, roterar dansaren Maria Nilsson Wallner runt de rymdkapselliknande objekten. De beiga färgnyanserna, tillsammans med elektropopmusiken och miljön i sig, etablerar en stämning som hämtad från en rysk science fiction-film från 1970-talet.

SF-vibbarna fullföljs i bilden inifrån Zwetendorf kärnkraftverk (som färdigställdes men aldrig startades). Att klockan på kontrollrummets vägg står på fem i tolv lämnar vägen öppen för tolkning.