För de performanceverk som sorteras under namnet Roadmap 2015-2025, ett konstprojekt som just nu pågår kring Haparanda och Torneå, är platsen utgångspunkten. Platser lika föränderliga som statiska.

En och samma plats kan betyda olika saker beroende på vem som betraktar och tolkar den, och i de två verk som jag såg i går lämnas de specifika innebörderna över till den enskildes blick – verken driver inga teser.

Två figurer i röda (sångerskan Jutta Annala) respektive svarta (dansaren Raisa Punkki) heltäckande klädesplagg roterar kring varandra, först i den industriellt präglade stillheten vid foten av Haparandas nya vattentorn, sedan i folkvimlet på gågatan i Torneå.

Artikelbild

| På gågatan i Torneå dras den röda tråden ut.

Till en början är förhållandet mellan de två figurerna jämlikt, där de sitter med ryggarna mot vattentornets betongfundament. Filmaren Pauliina Punkki står för det envetet surrande soundtracket – en drönare med kamera (som dokumenterar projektet) hoovrar hela tiden i synfältets rand.

När maktförhållandet förskjuts mellan de två figurerna, sker det genom att Jutta Annala tar ton via mikrofon och högtalare. Ömsom faller hon in i drönarrotorbladens frekvenser, ömsom går hon på tvärs med harmoniken, och hon verkar fungera som Raisa Punkkis inre röst; Punkkis svarta gestalt vibrerar i takt med röstförändringarna.

Under den andra performancen på gågatan i Torneå tydliggörs duons inbördes styrkeförhållande. Utan röstens hjälp låter nu Jutta Annala, med köpcentret På gränsen som kuliss, förhållandet mellan rött och svart anta en tärande karaktär, där Raisa Punkki bokstavligen blottar sitt inre; hon efterlämnar röda tygsjok i gatan: Tarmar, blodådror, navelsträngar eller en förlorad röd tråd – symboliken tätnar.

Jag, som inte har någon personlig förförståelse av dessa platser, av vattentornets kittlande arkitektur och gågatans gränsmentalitet, läser därför det svartröda spelet mot en miljö fri från antaganden.

Artikelbild

| Raisa Punkki, Jutta Annala och Pauliina Punkki.

Verket blir då i första hand ett ojämlikt maktspel – applicerbart på det som sker innanför väggarna i lägenheterna längs Torneås centrumstråk, på det som sker när två trossystem möts eller när samhällets vakande kameraögon utövar sin kontroll.

Roadmaps föreställningsprofil, så här långt, finns i skärningspunkten mellan koreografi i vid mening och de improvisationselement som alltid präglar en performance. Det blir intressant att se hur skapandeprocessen påverkas när även de filmade sekvenserna tas med i bilden.