Så sjöng förstås Katthults lilla Ida redan vid förra seklets början, eller om det var år 1973 då Astrid Lindgren och Georg Riedel skapade "Idas sommarvisa" till filmen "Emil och Griseknoen". Sedan dess har sången framförts, som en årlig besvärjelse, av hundratusentals barn och deras hjärtnupna föräldrar.

Denna egocentriska världsåskådning sticker förstås i ögonen på somliga. Min sexåring lägger armarna i kors och muttrar att ”sommar blir det väl hur som helst.” Rent meteorologiskt har hon förstås rätt, men ur ett sociologiskt hänseende är det intressant att fråga sig vem som gör den. Sommaren. Och vem som riskerar att gå miste.

Det obetalda arbetet i hemmet, projektledarrollen och huvudansvaret för relationer, traditioner och andra sociala förväntningar lyfts ofta fram som en nyckelfråga inom feminismen. Häri ligger sannolikt en stor del av förklaringen till kvinnomajoriteten i utbrändhetsstatistiken. Det finns rent av de småbarnsföräldrar som längtar till yrkeslivets relativa harmoni, under semesterveckornas febrila aktivitet. I en annan ytterlighet lider de som saknar möjlighet att överhuvudtaget ta ledigt med sina barn. Och de som med mer anspänning följer jordgubbsprisindex än fotbolls-VM, för att hålla reda på när privatekonomin kan tillåta en sådan utsvävning som färska bär. För det tycker lilla Ida, och nog de flesta andra, att barna ska få. Också de som bor trångt i lägenhet, långt ifrån sommaridyllens lantliga torp och smultronställen.

Astrid Lindgrens betydelse för den svenska sommarens självbild är inte försumbar. Förutom Idas och Pippis sommarvisor har Lindgrenböcker och filmatiseringar spridit bilden av en vidsträckt grönska där barfotabarn hoppar över bäckar eller galopperar fram på vackra hästar. Sommar är det i Nangijala och på Gröna ängars ö, i Katthult och Bullerbyn och Mattisskogen. Och med Salikons rosor i novellen"Allrakäraste syster", spirar och dör fantasin.

Faktum är att sommarens ljuvlighet hos Astrid Lindgren nästan alltid är förbunden med en djup melankoli, vetskapen om att årstiden en gång ska ta slut och att världen, någon annanstans men nära nog, är mörkare och kallare. Det hörs i Riedels känsliga växlingar mellan dur och moll och det syns mellan raderna i varje saga som vet om att den är en saga.

I en färsk nyutgåva av "Bröderna Lejonhjärta", illustrerad av Jesper Waldersten, betonas svärtan och oron också i bilderna. Borta är Ilon Wiklands minutiösa blomsterprakt och näpna barnansikten. Av dessa båda infallsvinklar är inte den ena mer sanningsenlig eller lyhörd för texten än den andra. Något hårdraget blir kanske frågan till sist om vi fullt ut kan njuta av en vacker fantasi som är sprungen ur verklighetens otillräcklighet.

Den verklighet, till exempel, där en tredjedel av Sveriges vildbiarter är rödlistade. Lilla Ida må ha överskattat sin personliga betydelse, men i en värld utan bin vore sommarens dofter och smaker blott en saga som skrevs för längesen. En sång som gjorde ont att sjunga.