Nyckeln
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Rabén & Sjögren
Så kom den då - trean i trilogin om Engelsfors. Det heter Nyckeln och är en riktig mastodont på över 800 sidor - och mycket spänningsdriven. I Nyckeln kan läsaren efter några inledande trevande sidor aldrig vara säker på att något är som det ser ut att vara. Det går helt enkelt inte att falla tillbaka på den trygghet man förvärvat som läsare av spänning och sagor. Och någonstans i slutet kommer den här tanken farande: ”Men hon kan ju inte dö? Eller jo - i de här böckerna dör ju människor oavsett om de tycks centrala eller ej.” Så när man väl återvänt till det lilla, slitna och fiktiva brukssamhället Engelsfors, är det baske mig bara att hålla båda ögonen öppna när läsningen börjar sträcka sig över klockan 00:00 på natten.
Om Engelsfors kan man för övrigt berätta att det är den plats där demoner försöker ta sig in i vår värld och skapa ordning. Genom tiderna har det funnits en person, en häxa, med starka magiska krafter som kunnat stänga sådana revor mellan världarna. Personen kallas Den utvalda. Nu handlar det om den sista revan och Den utvalda består ovanligt nog inte av en utan istället av sju personer. När vi kommer in i handlingen igen har magin på orten blivit allt starkare. Elektriciteten går inte att lita på, telefoner slås ut och allt fler ungdomar och barn verkar utveckla häxkrafter knutna till elementen eld, jord, vatten, luft, metall och trä.
Den utvalda har nu bara en chans kvar att sluta cirkeln och allt talar för att det är bråttom. Men de sju har decimerats till fyra och samtidigt tar det mäktiga och skrämmande Rådet allt mer plats. Rådet talar om en ny, starkare cirkel som ska ta över uppgiften från Den utvalda. En av de sju, Minoo som haft en mystisk, okänd kraft, övertalas att gå in i den nya cirkeln.
Utanför den magiska världen pågår allt som vanligt. Flera komplicerade kärlekshistorier och relationer finns att följa och den redan utsatta Linnéa ska upp i en rättegång om ett mordförsök där hon står mot tre pojkar från ”rätt sida stan”. Det är tungt och de med häxkrafter nästan flyr in i magin som till en drog när livet blir för jobbigt.
Så sker något oväntat. I anslutning till Nyckeln råkar jag läsa den dokumentära Tiden second hand, en skildring av människors liv i Ryssland efter Sovjetunionen av Svetlana Aleksiejvitj. I boken citeras en Aleksandr Grin som 1917 ska ha skrivit ”Framtiden står inte längre där den stod.” Hundra år senare står som åter giltig för nuet för människor uppvuxna i Sovjet, men som nu bor i Ryssland - ett helt annat land. Och kanske är det en hisnande koppling men det sagda tycks dock gälla även för fiktiva Engelsfors och människorna där - och kanske därför också för oss i verklighetens väst. Häxorna ska hantera krafter de bara drömt om att ha, hantera makt de inte visste de hade och styra undan från blindskär den kommer att leda dem på. Därmed flyttar författarna fantasyns klassiska perspektiv på frågan om ont och gott, till betydligt mer komplexa utmaningar för att kunna leva tillsammans. De låter helt enkelt genren gnida sig mot den realistiska.
Hur det går i Nyckeln har jag förstås inte tänkt berätta. Mer än tidigare hoppas jag dock - men fåfängt - att de här tre böckerna inte skulle bli film. Hur det komplexa ska klara sig mot det filmiskt förföriska i magin och unga kärlekshistorier vet jag inte, men håller tummarna för att producenterna antar den utmaningen.
Regine Nordström