Fredagskvällens framförande av Puccinis timslånga enaktsopera Syster Angelica i Kulturens hus i Luleå var inget mindre än en succé med enastående insatser av samtliga medverkande.

Den italienska operadirigenten Claudio Morbo har återvänt till Luleå. För tre år sedan signerade han produktionen ”Viva Italia” med strålande resultat. Den här gången, på temat ”Sverige möter Italien”, nås ännu högre musikaliska sfärer – snacka om ”vänskapsmatch”, för att haka på den introduktion till kvällen som gavs av LSO:s ordförande Bengt Grahn. Han tillägnade kvällen den nyligen bortgångne Erik Sundström, tidigare ordförande i orkestern, outtröttligt kämpande för att Luleå skulle få det konserthus, i vilket vi nu befinner oss!

Idén att framföra Puccinis Syster Angelica (som ingår i triptyken, med Manteln och Gianni Schicchi, uruppförda på Metropolitan 1918, och som enligt maestro Morbo var Puccinis favorit bland hans egna operor) kunde förefalla i överkant dristig, men det blev en fantastisk föreställning, berörande och imponerande. Och att genomföra ett sådant jätteprojekt med i huvudsak ortens och regionens egna artister: en femtiohövdad orkester, sex sångsolister, femton kvinnor i kören – otroligt!

Opera är ju teater. Denna ”semi-koncertanta” föreställning blev sceniskt-dramatiskt mycket verkningsfull med proscenieaktion framför orkestern med nunnorna i enhetliga dräkter i dominerande vitt och jordtoner. Bildprojektioner gav klosteratmosfär och sångtexterna tydligt återgivna gjorde det lätt att följa med i skeendet, som är nog så grymt; en sträng klosterorden där drömmar och önskningar är förbjudna och endast kärleken till Gud och den heliga jungfrun tillåten, fint gestaltad av nunnekören. Verket framfördes på italienska och utan textmaskin hade det varit svårt att begripa handlingen, hur mycket än Puccini målar med orkestern. Tyvärr framgick inte av det utmärkta programbladet vilka som svarade för regi, bilder och textproduktion. En extra eloge till dem och till teknikerna i Kulturens hus!

Några av sångsolisterna måste naturligtvis nämnas. För Carina Stenberg i titelrollen gick nu en operadröm i uppfyllelse och hon fyllde den med skönsång och hjärtslitande sorg. Carina Henriksson var kraftfull som den stränga abbedissan och Annette Strandljungs lyriska sopran blommade hos den rosensamlande systern. Kvällens enda ”import”, Sofia Flodin, var mörk och magnifik som den obevekliga mostern.

Konserten inleddes också bländande av Luleå Symfoniorkester. Först med Hugo Alfvéns Festspel opus 25, en delvis hysteriskt festlig ouvertyr med pukor, cymbaler och briljerande blåsare. Dessa hade också mycket att göra i de tre rikt orkestrerade satserna ur Helena Munktells Dalasvit opus 22, där Siljans vågor svallade intensivt i andra satsen. Dynamiskt och välintonerat spelade dessutom stråksektionerna, såväl i den inledande svenska avdelningen som i Puccini.

Jag lämnade konsertsalen genomsköljd av musik, uppfylld och upplyftad. ”Vänskapsmatch”? Ja – alla vann!