Nu avgår han efter ett halvt år på posten, innan han hunnit ge något publikt avtryck.

Detta efter att det riktas kritik över främst hans frånvaro från teatern varannan vecka, då Alexander Öberg skött sitt chefskap från Stockholm, där han bor.

Att jobba som teaterchef för Sveriges första regionteater med tradition av både ett stort medbestämmande, men också en teaterscen med stark förankring i den norrbottniska berättarmyllan är säkerligen en utmaning. Speciellt om man inte känner dess koder och historia.

Artikelbild

Att veckopendla, eller jobba på distans är ju numer vanligt förekommande, men med facit på hand skulle nog ett smart drag varit att befinna sig mer på plats, lära känna teatern och dess medarbetare på ett djupare plan. Alexander Öbergs frånvaro har ju även från vissa kritiska röster som nått Norrbottens-Kuriren tolkats som ointresse för teaterns väl och ve medan Öberg själv säger att han jobbat järnet för teatern sedan han tillträtt.

Som utomstående står alltså ord mot ord. Det i sin tur väcker frågor hur teaterstyrelsen agerat när de första kritiska rösterna uppenbarades.

Enligt Alexander Öberg själv hade han bara ett krav innan han tackade ja till jobbet som teaterchef. Det var, att på grund av sin familjesituation som ensamstående pappa till två tonårsdöttrar, kunde han bara befinna sig i Norrbotten varannan vecka.

Då kan man undra hur dealen med teaterstyrelsen såg ut eftersom just den fysiska frånvaron visat sig vara ett tungt vägande skäl till den kritik som växt fram under hans ledning. Styrelsen uppger nämligen i ett pressmeddelande att förtroendet för Alexander Öbergs konstnärliga arbete är intakt och att han bidragit "med det nytänk och den nivå som vi eftersträvat".

I kontakter med källor har också bilden av en rutinerad konstnärlig ledare men en orutinerad chef vuxit fram. Där har nog teaterstyrelsen underskattat behovet av det sistnämnda på en arbetsplats med cirka 55 anställda.

Men det är historia. Den stora frågan är istället hur framtiden för Norrbottensteatern ska utformas – inte bara på kort sikt utan kanske främst i ett längre perspektiv.

En teater behöver visioner – inte bara för dess anställda utan också dess publik. Låt oss därför hoppas på en framtida lösning som innefattar dem båda.